Translate

torsdag 12 oktober 2017

Rik på whisky?



När blev du intresserad av whisky?” eller ”Hur kan det komma sig att du kan så mycket om whisky”? Jag vet inte om det är så för de allra flesta i denna gyllen- dimmiga spritvärld men detta är klassiska frågor som jag väldigt ofta får ställda till mig i diverse olika sammanhang. Bland annat förekom dessa frågor rätt frekvent i helgen i samband med att jag arbetade i monter på Stockholm Beer & Whisky festival. Denna typ av frågor är inte lätt att svara på eftersom det egentligen inte finns något klockrent facit. Jag brukar säga att det är  något som successivt vuxit fram, att det börjat i en mindre skala och ju mer införstådd jag blir i saker och ting desto mer vill jag veta. Precis som vilket annat intresse som helst egentligen men självklart handlar det (i detta fall) om ett grundintresse för smaker och upplevelser som sedan tagit lite riktning. En annan fråga som jag fått bekanta mig med på sistone är hur man bär sig åt för att lära sig. Denna fråga är väldigt intressant och kommer från personer som strävar efter att veta mer men som finner det komplicerat och svårt. Nu ser ju jag mig själv som en livsnjutande och kunskapstörstande amatör mer än någon typ av expert… men utifrån egen personlig erfarenhet så är svaret även på denna fråga inte direkt självklart. Det beror på vad man vill veta och varför, men lika mycket handlar det nog om hur man fungerar som person. Förutom att försöka prova så mycket en bara kan och förmår och utsätta sina sinnen för hårdträning så är böcker ett bra och fiffigt alternativ för att lära sig mer. Det är verkligen en  ljuvlig sak att läsa om historia och bakgrund, platser och personer men det är definitivt inte en lätt uppgift att läsa sig till kunskap. Det fungerar helt enkelt inte för alla, exempelvis inte för mig.


Att läsa sig till kunskap är inte alltid lätt, men visst är det härligt med böcker!

Det jag menar är att för att verkligen förstå något så räcker det inte för mig att läsa eftersom att jag måste kombinera det teoretiska med upplevelser eller att göra något i praktiken. Därför uppskattar jag att resa och anser att resandet ger det bästa lärandet man kan få, dessutom är det kul men såklart är det även en ekonomisk fråga. Dock anser jag att resor är den allra bästa investering man någonsin kan göra då de ger erfarenheter, skapar känsla av sammanhang och till viss del bygger vad jag skulle vilja kalla för kunskaps- broar.

 Nyligen var jag på en utbildande resa till London och besökte London Whiskyshow efter att ha blivit tipsad av vänner och bekanta. Innan avfärd kände jag mig rätt tudelad då jag både lockades av tanken att göra en utlandsresa samtidigt som jag var kritiskt inställd till att åka iväg av just anledningen att besöka en mässa. Jag menar, vi har ju så enormt många mässor här i Sverige så varför slösa på resurserna för att besöka ett stort  mäss- spektakel i stora staden London. I efterhand kan jag glatt konstatera att jag inte ångrar mig en endaste sekund över mitt beslut att fara iväg. Fokus denna helg låg på olika aspekter av temat ”The art of whisky”. Tillfälle gavs att prova whisky som jag knappt trodde var möjligt och de två masterclasses jag deltog på var spännande och härligt ifrågasättande. Biljetten till denna showhelg må upplevas rätt dyra men så har jag aldrig någonstans upplevt ett sådan genomtänkt och fullspäckad arrangemang som hela tiden höll så hög kvalitet. Om du känner minsta lilla längtan att vidga dina vyer och lära dig mer kring ämnet whisky, boka in London 29-30 september i din kalender nästa år!

Intressanta och lärorika provningar på London whiskyshow där fokus låg
på olika aspekter av temat "The art of whisky". En av dessa klasser var "Exploring the locale"
med Dave Broom där vi provade whisky från världens olika hörn.


Med ökade kunskaper uppstår hela tiden luckor som behöver fyllas och täppas igen. Längst upp på min önskelista finns nu en dröm att inte bara få titta på utan även handgripligt vara med i tillverkningsprocessen. Att köpa ett fat eller en andel av ett fat är ett tillvägagångssätt för att uppleva magin med tiden och fatets inverkan… men vägen till själva fatet är minst lika fascinerande anser jag. I samband med stipendiatresan till destilleri Old Pulteney fick jag vara med och arbeta lite på destilleriet men jag önskar att det hade funnits oändligt mer tid för det än vad det gjorde. Tack och lov är drömmen på väg till verklighet i och med att jag nu får hänga med mina vänner från Bröderna Bommens Bryggeri som snart också kan titulera sig som ett bränneri. Om du vill följa denna spännande process är ett hett tips att följa med Sinnen och Nyanser och Bröderna Bommen på sociala medier :)


Tack vare det där stipendiumet jag fick genom tidningen Allt om Whisky så har mitt växande intresse fått lite skjuts så att säga. Dels genom den fantastiska resan till Skottland men främst genom det nya kontaktnät jag byggt upp som består av branschfolk, ett skönt gäng bloggare och skribenter samt en stor mängd med frågvisa och whiskyintresserade entusiaster. Jag är så tacksam för varje ny relation, men i ärlighetens namn så har det varit rätt tufft också då jag väldigt många gånger känt mig ”grön” och okunnig samt varit nervös att inte leva upp till andras förväntningar. En insikt som vuxit sig fram med tiden är att det är kul att utforska och lära sig mer och det finns faktiskt en skönhet i att inte veta och kunna allt.



Om du är nyfiken på detta stipendium såsom många personer jag träffade på mässan var så kan jag varmt rekommendera att söka det då Allt om Whisky just i detta nu efterlyser två nya whiskyambassadörer.





En annan insikt är att ett växande intresse för destillat är allt annat än billigt! Jag kan verkligen fascineras över vilka samlingar en del vänner, bekanta och förvisso även obekanta har och jag funderar emellanåt hur det ens kan vara möjligt. Visst börjar även min egen skara flarror expandera men någon samlare är jag definitivt inte. Däremot känner jag mig rik på de erfarenheter jag införskaffat mig under mina resor... och alla de människor som jag får förmånen att lära känna under resans gång känns som den högsta vinsten av dem alla!

torsdag 7 september 2017

Spännande lanseringar från Gordon & MacPhail samt en recension av en Caol Ila 2005 56,8 %




Idag klockan 10.00 släpptes än en gång ett par spännande buteljeringar på Systembolaget från den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail. Det handlar dels om en 33- årig skönhet från det gamla nedlagda destilleriet Brora som lagrats på refill Sherry Puncheon fat och buteljerats med en alkoholvolym på 46 %. Denna sällsynta butelj skulle jag bli väldigt lycklig över att få prova på, men chansen att knipa åt sig en flarra uppskattar jag som tämligen omöjligt med tanke på att det enbart kommer släppas tre flaskor här i Sverige för priset 8535 kronor.

Det andra släppet är även det en väldigt tjusig rackare i form av en Macallan destillerad 1967, lagrad på first- fill sherry butt och buteljerad 2016. Den har därmed uppnått en imponerande ålder på nästan 50 bast! Alkoholvolymen ligger på 43 % och på de 12 flaskor som landar på Systembolagets beställningssortiment står det 15 065 riksdaler på prislappen.
Jaa du, hur gärna jag än skulle vilja prova på båda dessa sällsynta diamanter så får jag helt enkelt fortsätta sukta då summorna tyvärr inte matchar min plånbok riktigt. Dock kan det nog anses vara rätt rimliga prisbilder med tanke på sällsynthet, åtråvärdhet och ålder. Men tack och lov säger jag bara att det imorgon den 8 september kommer att släppas en tredje goding från G&M att trösta sig med och som dessutom har en vänligare prisbild- nämligen en Caol Ila lagrad på tre stycken first fill sherry Butts, destillerad den 21 februari 2005 och buteljerad 31 januari i år med fatsyrka på 56,8 %. Totalt handlar det om 186 stycken flaskor som kommer släppas för den svenska marknaden till priset 898 kronor.
Caol Ila ligger på Islay och är det största destilleriet på denna ö. Jag har haft nöjet att göra tre stycken besök, varav två varit rätt snabba visiter medan det tredje som gjordes nu i våras blev en riktig genomgång av destilleriet som avslutades med en härlig whisky och choklad provning. Caol Ila är fascinerande och enligt mig väldigt olik de flesta andra destillerierna på ön på grund av dess storlek samt att det känns som att komma in på en riktig industri. Trapporna upp till destilleriet är nedslitna av rännande arbetarfötter och påminner om dem som finns i gamla 70- tals fabriker, mycket av produktionen är högt mekaniserad och kräver trots sin enorma storlek rätt få personaler. Den där familjära känslan som lätt hittas igen hos "grannarna" Kilchoman eller Bruichladdich existerar inte på samma sätt på Caol Ila som mer skulle kunna beskrivas vara deras motsats. Men jag gillar kontraster och uppskattar verkligen de stora skillnaderna... det finns liksom en tjusning med det mesta. Sen har vi ju den där oslagbara utsikten! Alltså vackrare utsikt än den vid destilleri Caol Ila är nog rätt svårfunnen, med en magisk vy över Islays sund och bergstopparna på Ile of Jura…
En charmig arbetare på Caol Ila som gjorde mig sällskap att titta på den vackra utsikten :)

Tack vare Symposion så har jag fått möjlighet att prova på denna G&M Caol Ila 2005 och här är mina intryck av denna.

Färg: Ljust honungsgul
Doften är söt och stor samt har en härlig pepprighet i sig som liksom sticker ut en aning. Hittar även igen en del söta citrustoner i form av torkad apelsinskal samt kladdig choklad såsom en mörk chokladkladdkaka. Nyanser av söt lakrits vilket får mig att främst tänka på lakritshjulen i en Gott och Blandat påse och med i doftbilden finns även något som jag associerar med grillad röd vattenmelon. Den härliga sötman passar fint med den tunga och torviga rökigheten. Med vatten i utvecklas doften och blir bra mycket mer kryddigare, vilket jag gillar. Det smakar lite som en bränd mjuk pepparkaka bakom en rökig ridå som ligger som en tät dimma.

Smaken då, ja  även den upplever jag vara söt och med härligt fruktiga äppeltoner. Bakom den rejäla torvigheten tycker jag mig även ana en liten hint av citrusstänk. Efter en stund dyker kryddiga nyanser fram av lakritsstång, kardemummafrö och små heta starka chilifrön. När pepprigheten och hettan lugnat ned sig en aning framträder toner av varmt läder vilket får mig att tänka på en varm hästsadel. Smaken skulle jag beskriva som stor då den liksom fyller hela gommen till bredden och eftersmaken håller i sig väldigt länge. Med några droppar vatten i upplever jag att sötman växer och så även fruktigheten- invalsandes kommer smarriga toner av godiset hallonmumrikar samt salt och mjuk kola. Avslutningsvis stannar toner av brända mandlar kvar och så även smaken av fetdrypande rökt sidfläsk. Häftigt! Jag gillar denna kraftigt rökiga och söta wirre och tänker att den passar ypperligt att värma sig med i höstmörkret som infaller sig mer och mer nu. Gärna under en härlig filt, kanske intill en brasa och med trevligt sällskap förstås!

torsdag 24 augusti 2017

Ardbeg Kelpie 46,5 %- en monsterrökig historia


Från en Ardbeg utgåva (DarkCove) till en annan så har jag nu provat på Ardbeg Kelpie och detta lite mer på djupet så att säga. Flaskan som jag har i min ägo inhandlades i våras i samband med ett besök på destilleriet, så därför behövde jag aldrig riskera att vricka några fingrar av mig då den lanserades på Systembolaget den 9 juni i år. Denna limiterade utgåva har fått mognat till sig på en blandning av ex- bourbonfat samt nya oanvända ekfat vars träd vuxit upp intill Svarta havets kust. Ardbeg Kelpie har buteljerats med en alkoholvolym på 46,5 % , är icke kylfiltrerad och har ingen åldersangivelse utan är en så kallad NAS whisky. Likt många andra Ardbegs har även denna en bakomliggande (och mycket fantasifull) historia som fått ge inspiration till dess uppkomst. Inspirationen till Kelpie grundar sig nämligen i något så unikt som ett förskräckligt vattenmonster som kan inta olika skepnader och som tydligen ska bo i havet strax utanför Islay…



Hmm ja, alltså nu har ju jag faktiskt varit på Islay ett flertal gånger men jag kan inte direkt skryta om att jag sett röken av något odjur, tyvärr. Däremot har jag både sett och hört talas om den förtjusande lilla hunden Shortie som destilleri Ardbeg har som sin maskot. Så från början, alltså innan jag hörde talas om vattenmonster och havets djupa hemligheter, trodde jag att Shortie helt enkelt fått en hundkompis i form av en (australian) Kelpie och på något vis tycker jag att hundkompis- versionen kändes aningens bättre än en illastinkande havsdemon. Men å andra sidan kan en inte alltid få som man vill och med lite analyserande så förstår jag  faktiskt liknelsen mellan en skepnadskiftande havsdemon samt ett oberäkneligt och föränderligt hav…



Färgen på denna wirre uppfattar jag som ljust gyllene med reflexer som går åt gul-guld. Doften
upplever jag vara ordentligt kryddig samt att den är fet och liksom stor. Det är mycket rök med samtidigt som jag även hittar igen en hel del sötma, en uns med syrlighet samt något som jag bäst kan beskriva som ”köttigt”. Vid första sniffen associerar jag lite lustigt nog till cognacsmedvurst som är just fet, söt och syrlig till karaktär samt att det finns en matig typ av rökighet. Kryddigheten är  rätt pepprig av sig och får mig främst att tänka på mald svartpeppar, men efter en kort stund känns det som att några vitpepparkorn kommer inrullande in i doftbilden. Även torkade lagerblad som från en mustig gryta finns med här och en hög med blöta förmultnande löv. Hittar också igen noter som påminner lite om doften från ett bibliotek eller såsom ”gamla böcker” brukar kunna lukta. De söta tonerna är sockriga såsom sockerpasta och det söt-salt-sura godiset "fillidutter" men finner även en fruktig och fräsch ton som från röda vinbär. Den kraftiga röken liknar en brinnande lägereld där blöt mossa kommit med i brasan och som ger  ifrån sig såna stora torviga och rökbolmande inslag. Med några droppar vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge  och rostad kokos. Smaken då... ja det är sannerligen en rejält rökig historia vi har här! Övergrillad och sotig, ja nästan förkolnad grillkorv samt brända potatisbullar med fetdroppande bacon. Torvigheten är faktiskt riktigt ljuvlig tycker jag med sina nyanser av enbär och brinnande ljung. Med vatten blir även smaken sötare och framförallt krämigare, ungefär som en smarrig hallonmousse fast med en rökpuff i eftersmak som liksom vill stanna kvar där  och bosätta sig permanent tror jag. I eftersmaken kommer även lädertoner fram samt något som får mig att tänka på trasiga blöta rep som kastats upp från ett salt hav och som är fulla av ingrodda alger...


Slutligen vill jag nog bara säga att oavsett hur spännande, knepig eller yvig den bakomliggande historian än må vara på dessa limiterade utgåvor som Ardbeg ger ut så kan dem jäklar i mig tillverka riktigt bra whisky. Ardbeg Kelpie- detta rökiga monster till whisky är absolut inget undantag! Med vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge och rostad kokos. Smaken är en riktig rökig historia som nästan blir som en käftsmäll. Övergrillad, sotig förkolnad korv, potatisbullar, enbär, rejält torvig med inslag av brinnande Ljung.. med vatten blir det framförallt sötare och krämigare såsom en smarrig hallonmousse och en rökpuff i eftersmaken som liksom vill stanna kvar där. Och bosätta sig permanent. Läder och blöta rep som kastats upp från ett salt hav, ingrodda med torkade algerossa i. Med vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge och rostad kokos. Smaken är en riktig rökig historia som nästan blir som en käftsmäll. Övergrillad, sotig förkolnad korv, potatisbullar, enbär, rejält torvig med inslag av brinnande Ljung.. med vatten blir det framförallt sötare och krämigare såsom en smarrig hallonmousse och en rökpuff i eftersmaken som liksom vill stanna kvar där. Och bosätta sig permanent. Läder och blöta rep som kastats upp från ett salt hav, ingrodda med torkade alger

måndag 21 augusti 2017

Ardbeg Dark Cove 46,5 %


De (smått lulliga) promenader jag tagit tillsammans i glada vänners lag från destilleri Lagavulin bort till Ardbeg går att likna med en härligt god minneskaramell att plocka fram och njuta av då (skottlands)suget gör sig påmind. Lustigt nog så har solen varje gång strålat under dessa promenader och trotsat det Islay- ruskiga väder som annars är mer av en regel än ett undantag… Ardbeg som destilleri är något som jag personligen uppskattar att besöka då det är en oerhört sinnesfull upplevelse. Personalen på plats kan sin sak så att säga och jag har svårt att tro att någon någonsin skulle kunna gå därifrån besviken. Vi brukar oftast börja besöket med en vällagad lunch i den trevliga restaurangen för att ha en bra grund att stå på inför vad som senare komma skall. Designen på denna stora anläggning är vacker och maten är mycket god, turerna är alltid lika trevliga och de inlevelserika berättelserna är många och fängslande. Under det senaste besöket stannade vi kvar ett tag efteråt och efter det gedigna whiskyprovandet hade jag kvar två stycken glas med flytande guld i som jag tog med mig till mitt nyfunna favoritställe på klipporna, intill havet där jag sedan satt likt tjuren Ferdinand och bara mådde gott en lång stund.


Ett favoritställe vid Destilleri Ardbeg


När jag för ett par månader sedan fyllde år fick jag ett sample av Ardbeg Dark Cove 46,5 %. Denna whisky har som alla andra limiterade Ardbegutgåvor en lång, spännande och smått yvig historia bakom sig. Inspirationen för just denna utgåva finner man i historian om den turbulenta och tuffa smugglartiden varav man låtit denna whisky bli till genom att sätta samman en blandning av Ardbeg lagrad på ex- bourbon fat samt Ardbeg lagrad på mörka ex- sherryfat, och de mörka sherryfaten är det så kallade gömda hjärtat…typ....


Färgen på denna whisky skulle jag vilja beskriva som klar och kopparrostig, rätt mörk i nyansen och med bruna inslag. I doftbilden bjuds jag in till en omfamnande och härlig portion sötma men överraskande nog så finner jag även praktfulla citrustoner av pomerans och riven apelsinskal. Jag blir fängslad vid första stund och känner att jag gillar detta skarpt. De härliga citrustonerna ger verkligen ett underbart fräscht intryck och väger liksom upp de söta och nästan kladdiga tonerna, men inget av dem två dominerar eller tar över för mycket utan samspelar på ett njutbart sätt. Ett välblandat stycke hantverk helt enkelt. De söta dofterna förknippar jag främst med bränd karamell och godiset malaco colaflaskor. Även plommonspäckad karré och rökt sidfläsk finns med. På tal om rök, som även är med i denna symfoni, upplever jag inte denna wirre som särskilt rökig. Däremot är den kraftfullt torvig med toner som lätt hittas igen på en skogstur såsom tallbarr, fuktig mossa och lav. Med några droppar vatten i blir doften sötare och framförallt gräddigare, såsom fluffig vispgrädde tillsammans med nykokad kompott av svartvinbär. Framträder gör även nyanser av tuttifruttiströssel och ambrosiakaka. Citrustonerna stannar kvar men går nu mer åt söt limejuice och kryddig thaibasilika. I smaken är det mycket sött att sortera ut. Bland annat hittar jag igen söta apelsiner och toner av den norrländska nationaldrycken Trocadero med smak av apelsin och äpple. Med finns även godiset colanappar (som blivit sådär sega och nästan hårda), dadlar, russin och kryddig kardemumma. Torvigheten är lika skogsmurrig som i doft men utvecklar sig och blir mer av en rökpuff i eftersmaken. Med vatten händer mycket då toner av lakrits framträder samt röda saftiga vinteräpplen och chokladdoppad kola. Torvigheten vill gärna hålla sig kvar långt in i eftersmaken men lämnar slutligen farväl med en hälsning som påminner ruskigt mycket om enrisrökt skinka... vilket kanske låter fullkomligt jättekonstigt jag vet... men faktum är att jag gillar denna sköna Ardbeg väldigt mycket och jag önskar att jag hade en fullstor flarra i min ägo.

söndag 13 augusti 2017

Gordon & MacPhail Cask Strenght- Bruichladdich 1994 och Bunnahabhain 2009

Gordon & MacPhail är en oberoende buteljerare som brukar överraska med spännande buteljeringar  av exklusivare whisky såsom den nästan 30-åriga Mortlach som lanserades den fjärde augusti. På den svenska marknaden kommer Symposion även att släppa två stycken G&M utgåvor i deras populära Cask Strenght serie och datumet för lansering är satt till den 18 augusti. Destillerierna det handlar om är Bruichladdich och Bunnahabhain, vilket är rätt så ovanligt för Gordon & Macphail som mestadels är känd för sin gedigna samling av Speysidewhisky. Jag har haft det stora nöjet att prova på båda dessa utgåvor med Islaywhisky och här är mina tankar om denna duo.



Bruichladdich 1994 Cask Strength 56,2 % är destillerad den 6 oktober 1994 och buteljerat den 4 maj 2016 vilket innebär att den uppnått en imponerande ålder på 21 år. Denna sköna wirre har lagrats på två stycken Refill Sherry Butts numrerade 776 och 777. Totalt handlar det om 132 stycken flaskor som kommer att landa till försäljning här i Sverige med (den höga) prislappen 1995 kronor och färgen på dess innehåll skulle jag beskriva som gyllengul sand.
Doften är söt och fruktig och karaktären känns liksom stor. Det första jag möts av är fruktighet från mandarinklyftor i sockerlag, saftiga gula nektariner samt de steniga kärnorna i passionsfrukt som har en slags metallisk ton i sig. Jag finner även en doft som från skog vilket jag associerar med färska små gröna granskott samt en nötighet som får mig att tänka på hasselnötskross. Efter en stunds luftning kommer toner av färsk riven ingefära fram samt en parfymig och blommig ton som av jasminblom… även godiset hallonbåtar flyter förbi. Med några droppar vatten i upplever jag en slags krämighet utvecklas, men inte krämigt som i gräddigt utan mer såsoms ett fluffigt kaffelatteskum. Med vatten framträder även en fruktig doft av persika som jag själv brukar benämna som tygäpplen.
Smaken är pepprig och rätt rivig, vilket inte är så konstigt med tanke på den höga alkoholvolymen. Ändå finner jag den väldigt behaglig vilket kan bero på den stora dos sötma som finns med. Sötman är fruktig som av röda vinteräpplen samt exotiska inslag av mango och papaya. Med syre framträder toner av björnbär och chokladdoppade mumsmums och nu kommer även lakritsbåtarna inseglande och gör sällskap med hallonbåtarna. Munkänslan säger mig att den är rätt oljig i sin karaktär och i eftersmaken träder de något tyngre nyanserna fram såsom läder och en (lätt) ton av tobak. Med vatten i blir sötman större och mjukare som en vaniljpannacotta och krämig vaniljfudge. De röda äpplena har nu omvandlats till gröna äpplen men mer mot eftersmaken. Avslutet varar länge och är faktist riktigt ljuvlig. Personligen finner jag denna Bruichladdich som bra och njutbar att smutta på, dock är jag aningen tveksam till det höga priset. Men har du ett par tusen över att lägga på dig själv så tänker jag att denna blir en härlig och god investering att avnjuta i höstmörkret.


Bunnahabhain 2009 är destillerad 31 mars 2009 och buteljerat 21 mars 2017. Under sina sju år har denna whisky lagrats på tre stycken First Fill Sherry Hogshead numrerade 323-325 och buteljerats med en alkoholvolym på 60,5 %. Denna saffransgula wirre kommer säljas för 845 kronor och totalt handlar det om 240 flaskor som kommer till Systembolagets beställningssortiment.
Doftbilden ger ett synnerligen fräscht intryck av mången citrustoner såsom saftig blodapelsin och grapefrukt. Detta ackompanjeras med sötare noter av färska plommon och dadlar samt förvällda äpplen, kolaremmar, karamelliserad mandel och muscovado socker. Med vatten upplever jag att lite gräsigare och blommigare inslag som klöver blir mer framträdande samt en kryddighet av kanelstång. Rökigheten finns med hela tiden som en lätt dimma långt bak. I smaken finner jag den sötare med toner av krämig vanilj och vit choklad. Den eldiga alkoholstyrkan bränner till och påminner mig om blommig rosépeppar men avtar efter en stund och ger utrymme för fruktiga inslag såsom grapefrukt, mogen papaya samt ananas. I eftersmaken stannar den chokladiga sötman kvar och det smakar verkligen alldeles underbart. Med lite vatten i blir den söta smaken om än ännu mer ljuvlig med toner av bananskidkola och vaniljfudge. Citrustonerna stannar kvar men byter plats med chokladen och blir mer markant i eftersmaken. Jag gillar verkligen denna Bunnahabhain och hoppas innerligt på att själv knipa åt mig en flaska.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till Symposion för möjligheten att prova på dessa två Cask Strenght buteljeringar.

onsdag 9 augusti 2017

Springbank 18 yo

(As promised there will also be a text in english that is currently under construction)

Efter en sommar som gått i typ 711 nyanser av grått verkar det nu som att sensommar och höst går åt det ljusare hållet. Min långa och mycket sköna semester är snart bara ett minne blott och det är åter dags för arbete då plikten kallar. Såklart slipper en heller inte undan de där vardagliga bestyren som aldrig någonsin tycks ha något slut, och just därför känns det extra upplyftande att kika in höstens lanseringar på Systembolaget där det ser ut att komma en hel del smått och gott. Alldeles särskilt glad är jag över att ha fått möjligheten att prova på höstens buteljering av Springbank 18 yo som lanseras den 17 augusti. Tack för det Symposion!


Att prova whisky är verkligen ett sant nöje men ännu roligare tycker jag det är att prova whisky från platser som jag själv har besökt. Det uppstår på något underligt sätt en mer speciell och njutbar känsla då en fått se platsen och destilleriet med egna ögon, beskådat pannornas unika form samt morsat på människorna som arbetar med själva framställningen… och kanske det bästa av allt- njutit av alla de dofter som gömmer sig inne i lagerhuset! Destilleri Springbank som jag hade tillfälle att besöka i våras var verkligen ett väl investerat besök, både för att tanka på minnesbanken men även för att få en större förståelse och helhetsbild av denna omtalade plats som en gång i tiden kunde liknas som ”den skotska whiskyns Mekka”. Efter alla möjliga slags böcker som jag bokstavligt talat slukat en efter en har jag fascinerats av platsen som en gång i tiden var den i särklass största whiskystaden i hela Skottland och imponerats av destilleriet Springbank som stadigt stått kvar trots alla stormar som härjat genom tiderna. Regionen (som mången gånger ifrågasatts att få kallas för just region) heter Campbeltown och är uppkallat efter staden som ligger på den sydöstra spetsen av halvön Kintyre. På denna plats låg alltså en gång i tiden över 30 stycken destillerier kloss i kloss med varandra. Att det var så många verksamma destillerier på denna minimala yta beror bland annat på att den lokala tillgången till torv och korn var mycket god samt att läget var avlägset från den slugne skatteinspektören att hälsa på. Dessvärre innebar det stora antalet destillerier även en hel del problem för den lilla staden då den sotsvarta röken från koleldar och ångmaskiner låg som en tät dimma över samhället och den stora mängden drav från destillerierna skickades helt sonika ut i havsviken Campbeltown Loch- vilket ödelade både djur och växtliv samt fyllde stränderna med illaluktande avfall. Campbeltown var minsann ingen pittoresk liten hamnstad som många kanske tror, nä det var snarare en skitig, ruffig och rätt ogästvänlig industristad där affärsmän gjorde sig förmögna på kol och whisky medan arbetarna levde under hårda förhållanden.
Av alla de destillerier som en gång i tiden låg i Campbeltown  finns idag endast tre stycken verksamma kvar vilka är Glengyle (även kallad Kilkerran), Glen Scotia samt Springbank. Men än idag finns ruiner av byggnader kvar som gör historien påmind och på dess stenbeklädda fasader kan man fortfarande se gamla destilleriers namn inristade mer eller mindre bortvittrade, samt stora nedlagda lagerhus utan tak som idag får agera som kråkslott.

Destilleri Springbank ägs av familjen Mitchells och har sedan starten år 1828 alltid varit ett familjestyrt bolag. Familjen lägger stor möda på att hålla sina traditioner vid liv och har som mål att vara så självförsörjande som möjligt, därför styrs hela processen från mältning till buteljering på destilleriet. Destilleringsmetoden på Springbank är olik många andra då man både trippel- och dubbel destillerar, man både direkteldar och värmer pannorna indirekt samt har både tubkylare och gammaldags karkylning. Den unika destilleringsutrustningen tillsammans med den egna mältningen medför således att man kan tillverka whisky med vitt skilda stilar såsom den traditionella Springbank som är destillerad ”2,5 gånger”, den trippeldestillerade Hazelburn som består av ett orökigt recept samt den kraftigt torviga och dubbeldestillerade Longrow.

Den Springbank som jag nu provat på är som tidigare nämnt en 18 årig skönhet som lagrats på både bourbon och sherryfat samt buteljerat med en alkoholvolym på 46 %. Tillgången på just denna utgåva kommer vara strikt begränsad ”worldwide” och Sverige har blivit tilldelat totalt 48 stycken flaskor. Färgen skulle jag vilja benämna som mörk guldockra med inslag av ärg.
doften hittar jag en stor portion sötma av det fruktiga slaget där mosad banan och övermogna jordgubbar är det första jag associerar till. Därefter kommer toner av krämig vanilj och kokos fram samt ännu mera fruktighet i form av coctailfrukt i söt juicelag. I minnet dyker bilden fram av sådana där kex med sliskigt jordgubbsfluff emellan som heter Hushålls wafers om jag inte missminner mig helt. Nyanser av bitter och mörk choklad samt russin hittar jag igen, likaså en stor skål av skållade mandlar. Eken gör sig påmind och det ordentligt, tyvärr tycker jag nog att det går lite åt det sura hållet såsom försurnat blött trä ungefär. Men den stora fruktkompotten av det exotiska slaget övervinner ekbeskan mycket väl tycker jag.
Även i smaken upplever jag den där fantastiskt härlig sötman och bredvid den sveper en alldeles ljuvligt och lätt strimma med rök förbi. Röken ligger kvar långt bak på tungan och växer till sig en aning i eftersmaken vilket ger en rätt robust karaktär vid avslutet tillsammans med toner av choklad. Min munkänsla säger mig att den är oljig och har en kraftig kropp och jag tycker mig känna en hel del vinösa toner som jag vill likna med ett strävt fruktig rött vin av något slag. Andra noter som jag plockar upp är är krämig mandelnougat och kladdig björnbärsmarmelad samt en kryddighet med lakritston vilket får mig att tänka på fänkål.

Sådär på direkten blir jag inte jätte begeistrad men ju mer jag doftar på och smakar av glasets innehåll desto mer tycker jag om den. Efter denna provning önskar jag få tag på en av de 48 flaskor som kommer till Sverige att kunna njuta av under svalare kvällar då hösten går mot vinter...

måndag 17 juli 2017

Old Pulteney- en maritim dröm

I högländerna i norra Skottland ligger ett destilleri som heter Old Pulteney. Detta destilleri är det näst nordligaste destilleriet i landet och den whisky som tillverkas där brukar benämnas som en maritim malt, en benämning som är djupt rotad av dess arv, traditioner och såklart även det maritima läget. Under 1800-talet, när staden enbart var åtkomligt via havet och tillgången till sill var enorm, blev Wick den största och mest trafikerade hamnstaden i hela Europa.  För att tillgodose behovet för hårt arbetande fiskare behövdes ett destilleri (såklart!) varav Old Pulteney grundades år 1826 av James Henderson. Staden Wick blev känd av två saker som lämnade ortens hamn i stora fat, nämligen silver och guld (sill och whisky). Namnet Old Pulteney är även rätt unikt i sitt slag då det är uppkallat efter en person, nämligen parlamentsmedlemmen och guvernören av The British fisheries Society- Sir William Johnstone Pulteney.

Då det är havet och den maritima livsstilen som är Old Pulteneys stora varumärke har jag den senaste veckan avnjutit denna gyllenfärgade dryck där den troligtvis passar som allra bäst- nämligen på saltindränkta stenklippor under solen och intill vattnet, bland måsskit, blåstång samt ettriga tärnor medan jag studerat den blåa skyn som välvt sig över uddar och små vikar och som i sakta mak omvandlats till sin rosasprakande kvällsskrud.  Kombinationen av sommarvärmande sol, salt havsluft och nakna ben i kyligt havsvatten samt ett glas av högklassig single malt i handen ÄR verkligen oslagbar.

 Som avrundning på denna marina temavecka hade jag min efterlängtade Old Pulteney provning tillsammans med ett gäng smakintresserade entusiaster. Till hösten har jag bokat in ett par provningar med olika whiskyklubbar vilket ska bli himla kul men samtidigt även lite läskigt, därför kändes det fint att få starta som provningsledare med ett mindre sällskap. Av de nio deltagarna som var på plats fanns ett par mer vana whiskydrickare medan övriga i sällskapet enligt sig själva inte var några whiskyälskande personer. Just denna kompott av människor fullkomligt älskar jag, det blev liksom den bästa mix av utmaning för mig!

Inte så sällan får jag höra kommentarer som ”jag önskar jag kunde tycka om whisky, det ser ju så härligt ut att ta ett litet glas och luta sig tillbaka i följen och bara må gott”... Med tanke på vilket enormt utbud av whisky som finns där ute är jag tvärsäker på att det finns en whisky som passar, men det gäller att våga prova sig fram och hitta rätt. Sen så tycker jag nog det är viktigt att lyfta det faktum att whisky kan avnjutas på så otroligt många sätt då det inte längre finns ett likamedstecken med ”en wirre i herrummet efter en god måltid”. Med detta i åtanke samt av egen erfarenhet som deltagare på provningar så är det på de tillfällen där whisky kombinerats ihop med andra smaker som för mig blivit de allra mest minnesvärda. Genom att kombinera smaker kan man ta sinnena till himmelska nivåer och kanske till och med få en icke whiskyälskande person att börja uppskatta denna synnerligen trevliga dryck. Därför komponerade jag ihop en välsmakande meny med små smakkombinationer till fyra av de fem whiskysorter som serverades för kvällen.



Old Pulteney 12 yo som är den åttonde mest sålda single malten i Storbritannien är även populär i det annars så rökälskande Sverige. Detta skulle kunna bero på den förmånliga prislappen på 349 kronor som enligt mig inte riktigt klingar samman med den väldigt höga kvaliteten på flaskans innehåll. Dock är jag rätt säker att populariteten torde bero på att den är så oerhört välsmakande och lätt att tycka om. Denna whisky är lagrad på 2nd fill exbourbonfat och har ljuvliga toner av söt honung, kokos, färsk aprikos och persika samt fräsch citrus, bananskal och ett uppfriskande salt havsstänk. Emellertid är dess karaktär rätt kraftig och skulle kunna beskrivas som oljig. Jag har provat att kombinera Old Pulteney 12 med många saker och den är så oerhört tacksam att experimentera med då den funkar med det allra mesta faktiskt. Denna tolvåring fick inleda provningen med temat "Ost” och parades ihop med en pizza bakad på surdeg och Bröderna Bommens veteipa syster Vera, fylld med olivtapenade, färska aprikoser, krämig Chevré, körsbärstomater och valnötter samt toppad med ruccola och ringlande honung. Kombinationen blev succé och en favorit för många.



Old Pulteney Navigator är lagrad på fat av både amerikansk och spansk ek som tidigare lagrat bourbon och sherry samt är buteljerad med en alkoholstyrka på 46 % ABV. Inspirationen bakom denna buteljering är den episka världsomseglingen och tävlingen 2013/14 "Clipper Round the world". Även i doft och smak hittas de salta maritima influenserna igen som tillsammans med toner av grönt äpple, aprikos, citrus och vanilj ger ett väldigt fräscht intryck. På många sätt tycker jag att Navigator påminner om sitt syskon Old Pulteney 12 yo, dock skulle jag beskriva Navigator som strävare i sin karaktär snarare än oljig såsom jag upplever tolvåringen vara. På provningen fick Navigator temat ”Hav” och parades ihop med en ljuvligt god lax- och räkcevish med lime, ett uns chili och såklart koriander. På tungan uppstod en smaksensation vill jag lova och jag tyckte mig nästan höra att provningsdeltagarna började spinna som välmående små katter…


På min senaste resa till Skottland så handlade jag med mig haggis hem vilket vi käkade en somrig dag ute på vårat soldäck. Till denna traditionella inälvsrätt ska det såklart serveras whisky, i synnerhet då den transporterats hela vägen hem till Sverige. Så vid valet vilken dram jag skulle slå upp blev det slutligen Old Pulteney 17 yo som fick den stor äran... Och jaa, den underbara fruktigheten som påminner om söta förvällda äpplen, aprikos och persika samt de mer robusta tonerna av russin, choklad och smörig mördegskaka var verkligen en klockren matchning till haggis. Lika fantastiskt är det med denna sjuttonårings ekiga kryddighet som framträder så fenomenalt bra i eftersmaken efter att ha lagrats på 2nd fill exbourbonfat i ca 15 år samt slutlagrats 24 månader på 2nd fill olorosofat. Nu var det ju inte haggis som serverades vid provningen utan en kycklingleverragu med bacon som fick lagas samman i en gryta med en smarrig Bröderna bommens stout, till det en härlig potatis- och palsternackspuré samt plommonkompott. När jag först berättade om bakgrunden till temat ”Haggis” såg jag att några av deltagarna ryggade tillbaka och fick lite oroliga bekymmersrynkor. Men dessa rynkade pannor var vid serveringen utbytta till nöjda leenden istället vilket kändes betryggande.


Som avrundning smakar det fint med något sött, och något sött passar enligt mig ypperligt bra tillsammans med en kryddig Old Pulteney 21 yo som lagrats på utvalda ex bourbonfat samt slutlagrats 24 månader på spanska olorososherryfat. Därför serverades kvällens gäster en krämig och len chokladmousse gjord på både mörk choklad samt vit choklad och på toppen en liten krona av grädde samt torkade kokosstänger. Denna 21- åring påminner på många sätt om sin sjuttonåriga lillasyrra men med en kraftigare kryddighet, salt karamell och en smärre explosion av torkade frukter a´la julig christmascake.

Som provningsledare på min allra första whiskyprovning ville jag såklart avsluta denna trevliga kväll med att bjuda mina gäster på det absolut finaste jag bara kunde. Då passade det perfekt med Old Pulteney single cask 715 som jag och min gode vän Jonas Gyllenpanzar Stjerna valde ut i samband med den stipendiatresa vi vann för tidningen Allt om whisky. Denna goding fick avnjutas i sin enkelhet och med berättelser från upplevelsen att vara på plats på destilleriet, i Wick och med det pirriga valet att välja ut ett fat.