Translate

lördag 9 februari 2019

Islayprovning på Ardbeg Embassy samt recension av BW7 från Elements of Islay


Återigen befinner jag mig i vår vackra huvudstad (för första gången för i år faktiskt) med ett efterlängtat mål i sikte; Ardbeg Embassy. På isiga kullerstenar strosar jag fram längs snåriga gator i gamla stan, en plats jag många gånger trånat efter att bo i som drömsk tonåring. Trots att vädret är sådär gråtrist och blött känns det ändå lite romantiskt med den juliga belysning som hänger kvar och lyser upp i vinterslasket. För många är Ardbeg Embassy måhända ett stammisställe som inte behöver någon närmare presentation, men för er som aldrig hört talas om platsen eller inte tagit er tid att göra ett besök där vill jag gärna berätta lite mer.

Ardbeg är alltså namnet på ett av dem åtta destillerier som ligger på Islay; en skotsk ö känd för att tillverka torvrökig whisky med kraftfull och säregen karaktär. Varje år vallfärdar människor från jordens alla hörn till den avlägsna ön i de inre Hebriderna, mig inberäknat eftersom jag aldrig kan få riktigt nog av denna magiska plats. Ardbeg är en av dem stora favoriterna och även om det finns få saker som slår upplevelsen av att avnjuta whisky bland Islays roströda torvhedar, klorofyllgröna kullar och tångdoftande havsluft finner jag en tröst i det globala nätverk av barer och butiker som finns runt om i världen. En ”Ardbeggian” kan sannerligen vara säker på att Ardbeg gör sitt bästa för att tillfredsställa sina fans genom att erbjuda olika Ardbeg ambassader. Lite skämtsamt brukar det sägas att man kan följa sin näsa till närmsta ambassad genom att följa doften av torvrökig whisky, men för säkerhetsskull finns även en sökmotor på hemsidan och utifrån denna kan jag totalt finna 12 stycken konsuler samt en ambassad i Sverige. Ardbeg Embassy  i gamla stan är ambassaden som ägs av tre stycken bröder; Charbel, Issa och Alfons. När de tog över stället 2010 hette krogen Glenfiddich Warehouse, vilket det fick göra fram till 2012 då dem bestämde sig för att byta till Ardbeg Embassy. Under veckans alla dagar arbetar dem tillsammans med sin personal med att sprida kunskaper om maltwhisky och förgylla människor liv med smakrika upplevelser. Ett arbete dem gör med så pass innerlig passion att de 2015 och 2018 tilldelats den fina utmärkelsen som ”Sveriges bästa Whiskykrog”. 

 Ofta önskar jag att Stockholm låg närmare mitt hem än vad det gör. Då skulle jag nämligen kunna delta på fler av dem provningar som Ardbeg Embassy anordnar, vilket är ett gediget antal under ett år. Ibland dyker möjligheten upp som av en slump, såsom förra veckan då jag deltog på den Islayprovning som Thomas Sundblom från Clydesdale skulle hålla i.
Islayprovningen bestod av sex stycken buteljeringar från Elixir Distillers; en oberoende buteljerare som ägs av den välkända whiskysamlaren Sukhinder Singh som också är grundaren till den populära butiken TheWhisky Exhange i London. År 2005 började Sukhinder som oberoende buteljerare av maltwhisky, vilka till en början lanserades under varumärket The Single Malts of Scotland och 2009 introducerades en ny serie Islay whiskies under namnet Port Askaig. Elements of Islay heter en tredje whiskyserie där samtliga destillerier från Islay representeras i form av Cask Strength buteljeringar och tanken bakom Elements of Islay är att det ska vara just det Islay är uppbyggt av; olika element. Som sig bör var det fantastiskt kul att få prova och jämföra olika whiskys med varandra, men det som gjorde just denna provning lite speciell var att jag fann en riktig favorit. Att plocka ut en favorit är väl i och för sig inget ovanligt men det är mer sällsynt att jag efter en provning känner att jag måste investera i en egen flaska. Favoriten jag pratar om var en Bowmore från 2001 som lagrats på fyra stycken sherry butts och buteljerats med fatstyrka på 53,2%. Istället för att skriva ut namn på dessa buteljeringar använder man sig av kemiska förkortningar med två bokstäver som representerar destilleri och detta var alltså batch BW7.

Färg: Djup rostoreange
Doft: Doftbilden är tydligt sherryinfluerad men jag upplever den ändå diskret på nåt vis. Det är absolut ingen vrålande sherrybomb det här utan den harmonierar på ett utsökt vis med den eleganta torvröken på ett sätt som jag personligen verkligen uppskattar. Toner av torkade russin och tranbär blommar upp och blandas tillsammans med toner av mandelströssel, krispigt söta druvor och fräscht inslag av apelsinskal. Influenser av trä är närvarande men mitt doftminne målar främst upp bilder av bark och lakritsrot samt barrskog med blommande ljung och torkad potpuri. Med lite luft framträder sötare nyanser i form av nybakade sirapskolasnittar, mandelmassa, brungräddat knäckebröd och aromatisk rosépeppar. Torvröken är stor men inte dominerande och den känns lite lätt salt och mineralig med inslag av fuktig jord och fransk dragon vilket för tanken till sommarens påtande i kryddträdgården.
Med vatten händer verkligen något alldeles häpnadsväckande då röken liksom försvinner men låter torven stanna kvar. Plötsligt öppnar sig en symfoni av frukt; äpple, päron, körsbär och ananas samt nyanser av bittermandel och blommig honung. En riktigt häftig upplevelse!  
Smak:  Smakmässigt bjuder denna whisky på stor fruktighet och mycket sötma. Munkänslan upplevs krämig och gosig med inslag av smörkola, salt choklad, russin och lakrits. En hel orkester av mogna tropiska frukter träder fram av smörig papaya, mango, grapefrukt och ananasjuice. Torvröken är tydlig men subtil med toner av skog, ljung och torkade löv samt intressant inslag av krut, vilket blir mer framträdande i eftersmak. I avslut framträder även lätt syrlighet av krispiga krusbär och apelsin, nyanser av sirap, smuldeg och skållade mandlar.
Med vatten dämpas den krämiga känslan och ger plats för pigga toner av färsk frukt, främst röda äpplen och mjuka mogna päron. Torvröken blir än mer subtil men framträder mer mot eftersmak där den påminner om ljunghonung och förmultnade löv. Det smakar vad jag skulle vilja beskriva som ”höst”. 

Clydesdale är en svensk spritimportör av rang som innehar Sveriges bredaste sortimentsutbud vad gäller whisky, cognac, rom och andra lagrade spritdrycker. Det är alltid ett nöje att besöka deras monter i samband med mässbesök eftersom det alltid går att hitta spännande saker att prova.

Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen, vad vore whiskyindustrin utan alla dessa fantastiska oberoende buteljerare?! Tack vare dem erbjuds vi konsumenter en större variation av smaker och upplevelser vilket jag personligen känner en stor tacksamhet över, särskilt när jag får möjlighet att prova sådant som verkligen faller mig i smaken. Om du känner minsta lilla nyfikenhet kring BW7 rekommenderar jag dig att klicka hem en flaska på systembolagets beställningssortiment. Priset 1265 kronor för 50 cl kan tyckas vara dyrt, men ibland är det helt enkelt värt det och jag tror inte du kommer ångra dig!

tisdag 29 januari 2019

Mortlach 25 och Glen Grant 22- två anrika godingar


Årets första månad har snart passerat då Symposion plötsligt glider in i mitt liv och sätter ribban högt vad gäller unika och högkvalitativa whiskylanseringar. Jag blir förstås fånigt lycklig då jag erbjuds smakprov på gamla ädelstenar, för det är sannerligen inte helt okomplicerat att få tag på sådana i den tid vi lever i nu. Att det är svårt beror dels på att gammal whisky ofta kostar skjortan och inte alltid matchar min plånbok, men främst grundar sig svårigheten i att dessa lanseringar är sådär oerhört limiterade och försvinner snabbare än vad mina fingrar tycks förmå att klicka på slutför - köp på monopolets hemsida. Givetvis är jag medveten om att gammal whisky inte är synonymt med att den är smakar bättre, men det går heller inte komma ifrån att den höga åldern är någonting som fascinerar mig. Det finns något vackert i vetskapen av att en whisky vilat på fat medan tiden och världen rusat förbi där utanför, och ibland ger den där långa skönhetssömnen dem där komplexa och helt fantastiska tonerna som är så obeskrivligt välkomponerade att ordförrådet inte räcker till.
I denna text tänkte jag bjuda på mina doft- och smaknoteringar på två limiterade utgåvor med aktningsvärda åldrar, nämligen en 25-årig Mortlach och en 22-årig Glen Grant. Att just dessa två fått träda fram och se dagens ljus utanför ektunnorna är tack vare dem oberoende buteljerarna Gordon & MacPhail och The Vintage Malt Whisky Company. Dessa två spelar (tillsammans med en drös andra oberoende buteljerare) en mycket viktig roll i den stora whiskyindustrin eftersom dem buteljerar sådan whisky som destilleriägarna själva bestämt sig för att inte buteljera, till whiskyfantasternas stora förtjusning. 

Gordon & MacPhail ligger beläget i Elgin i Speyside, med lagerhus och legendarisk whiskybutik, och är förutom oberoende buteljerare även ägare av ett eget destilleri vilket bär namnet Benromach. Under lång tid har man haft nära kollaboration med Mortlach vilket skulle kunna bero på det lagom långa avståndet mellan Mortlachs destilleri i Dufftown och Gordon & MacPhails lagerhus i Elgin. Men det kan förstås lika gärna bero på att kombinationen av Gordon & MacPhails importerade sherryfat och Mortlachs mustiga rådestillat är en riktig fullträff. Den aktuella 25- åring som lanseras nu på torsdag 31/1 är just en sådan klassisk sherryfatslagring, buteljerad med en alkoholvolym på 43% och kommer kosta 2575 kronor.


Färg: Gyllene med bruna reflexer
Doft: Stor komplex doftbild med inslag av nötter såsom paranöt, marsipan och mandel. Riklig frukt med tydliga sherrytoner, saftiga svarta vinbär, rött äpple, granatäpple och ljummen tranbärssås. Slingor av apelsin skapar fräschör samt väver sig samman på ett stiligt sätt med den eleganta ek- doften. Kaffe, söta kolaremmar och något som får mig att tänka på fuktig trycksvärta. En liten nyans av salt längre bak tillsammans med nyanser av mörk choklad. Med vatten växer det fruktiga ytterligare och toner av päron träder fram. En lite sotig och metallisk ton dyker upp tillsammans med trä vilket väcker minnesbilder av högstadiet och alla söndertuggade blyertspennor.
Smak: Oerhört välkomponerad och rik på smaker. Den snälla alkoholen till trots upplever jag att en fyllig munkänsla. Söt med härligt kryddiga toner av kryddpeppar, kardemumma och nejlika, lite pepparkaksliknande men med inslag av ceder. Körsbärskola, krämig crème brulee, toner av apelsinchoklad och mjölkig kaffelatte finns också med. Mot avslut finner jag nyanser av lakrits, ljunghonung, ett litet uns torvrök samt kryddig vanilj, gula äpplen och något metalliskt som ihärdigt stannar kvar. Med vatten dämpas den fylliga känslan medan toner av russin, bigarråer och bränd kol träder fram. Detta är verkligen ett vackert stycke konstverk med spännande aromer och en smak som håller i sig länge. 


Den andra whisky jag provat och vill dela med mig av mina intryck om är även det en Speyside whisky; Glen Grant 22 år buteljerad av The Vintage Malt Whisky Company. Du kanske har provat eller hört talas om Finlaggan eller The Ileach någon gång? Det är nämligen dem kanske mest kända varumärken som kommer från denna oberoende buteljerare. Ett annat varumärke i deras portfölj är Cooper´s Choice vilket består av olika singe cask utgåvor. Glen Grant 22 är en sådan utgåva vilken buteljerats med en alkoholvolym på stadiga 52 %. Likt Mortlach kommer även denna att lanseras 31 januari men med den något snällare prislappen 1448 kronor.

Färg: Rapsgul
Doft: Blommig doftbild av liljekonvalj, syrén och kryddig thaibasilika. Känner en tydlig ton av vanilj vilken jag upplever som en krämig marsansås med rejält tilltag av äggula i. Därefter honungssöta äpplen och smöriga mördegskakor, sötsyrliga yogurtdoppade mandlar samt en tropisk fruktighet av välmogen papaya, stjärnfrukt och krämig lemoncurd. En metallisk ton dyker upp och liknar den som uppstår av nyputsade kopparkärl samt en krämighet som från vit choklad. Med vatten blir doften än mer fruktig där framförallt toner av ananasjuice dyker upp men även grönt krispigt äpple och något som för tanken till skalad färskpotatis som ligger i blöt.  
Smak:  Söt och krämig smak med nyanser av kladdiga kokostoppar, vanilj och blommig honung. Minnesbilder av Islays blommande gors dyker upp, men kastas också tillbaka till svunna tider då jag som barn plockade klöverblommor för att suga upp den härligt goda nektarn från dess lilablå små blad. Finner även toner av äpple, tuttifruttiströssel, sötlakrits samt kardemummafrön och jo, visst är det väl en lätt slinga rök jag känner? Med vatten framträder toner av mandel och marsipan, den smöriga papayan finns fortfarande kvar men också en diskret bränd rökighet. Detta är en fantastiskt välsmakande whisky som jag verkligen skulle vilja äga en hel flaska av!

Från Symposion kommer ytterligare limiterade utgåvor att lanseras, exempelvis en 16- årig Bunnahabhain och en 18- årig Port Dundas. Då tiden är knapp och schemat fullspäckat väljer jag att dela med mig av mina intryck om dessa i mindre format via Sinnen & Nyansers kanaler på Facebook och Instagram. Hoppas vi ses där!

torsdag 17 januari 2019

Destination Caol Ila


Den lilla ön Islay är för mig ett verkligt paradis som jag ofta dagdrömmer om och som jag  återkommande väljer att resa tillbaka till. I år verkar det dock inte bli något Islaybesök för min del vilket är lite av en sorg. Kan jag verkligen klara ett helt år utan att få stå vid piren i Bowmore med kastvindar som får håret att flyga i högan sky och den röda fiskebåten att vilja rymma sin kos? Eller att inte få lukta på den blommande gorsen som doftar kokos, samla saltstänkta stenar utanför Laphroaig eller sitta med fjärilar i magen medan jag färdas längs de gropiga vägarna för att besöka något av öns åtta destillerier? Vi får väl se hur det går med den saken…

Även om jag personligen finner väldigt många saker som gör Islay till en magisk plats så är ön mest känd för sin komplexa och rökiga whisky. Här ligger alla de stora giganterna på promenadavstånd från varandra och varje år vallfärdar människor från hela världen för att njuta dessa delikata droppar på plats, i synnerhet från det rökälskande Sverige. Det största destilleriet på Islay, med en produktionskapacitet på hela 6,5 miljoner liter ren alkohol per år, är Caol Ila. Caol Ila grundades 1846 och ägs idag av jätten Diageo. Förutom att producera single malt under eget namn går den största delen whisky till företagets populära blends med varumärket Johnnie Walker som det stora flaggskeppet. I april 2018 meddelade Diageo att dem kommer göra en enorm investering för den skotska whiskyindustrin (närmare bestämt £150 miljoner) i samband med Johnnie Walkers 200- års jubileum 2020. Investeringen innebär att bygga ett centralt Johnnie Walker Visitor Experience Center  i Edinburgh samt att uppgradera de redan existerande besökscentren på destillerierna till vad vi skulle kunna benämna som ”den nya generationens besöksupplevelser”. Med denna satsning vill man fronta Skottlands största turistattraktion (whisky) genom att hänga på den stora mat-och-dryckestrenden samt skapa ett unikt välkomnande för skottlandsälskande människor i hela världen. Det kommer med andra ord bli lite av en nöjespark för whisky med utställningar, interaktiva multisensoriska rum, restauranger och provningar. Även om många av Diageos destillerier bidrar till framställandet av Johnnie Walker så kommer särskilt fokus läggas på de fyra destillerier som utgör stommen för denna populära blend: Cardhu, Clynelish, Caol Ila och Glenkinchie. Dessa destillerier kommer att få representera de olika regionerna samt whiskystilarna i Skottland genom att kopplas direkt till den nya Johnnie Walker Visitor Experience i Edinburgh, ett initiativ man hoppas ska bringa fler besökare.

En av mina älsklingar på Islay kommer alltså att inom en snar framtid vara något helt annat än vad det är idag, ett faktum som ger mig blandade känslor. Med viss förtjusning ser jag fram emot det kommande resultatet men jag är också enormt lycklig över att bära med mig många minnesfulla upplevelser från Caol Ila innan denna investering blivit verklighet. Jag hoppas innerligt att de nedtrampade industritrapporna inne i fabriken får stanna kvar men jag ser med spänning fram emot framtida provningar i det nya besöks-och upplevelsecentret.

I min egna lilla samling av Islaywhisky har jag en rätt ovanlig buteljering i form av en helt orökig Caol Ila. Även om rök är ett signum för Caol Ila började de experimentera med orökt malt för många år sedan och man har lanserat flera orökiga utgåvor med olika åldrar. Just den flaska jag själv har i min ägo är en 17- åring, vilken jag personligen föredrog framför den 18- åriga som lanserades samma år. Flaskan inhandlades i samband med ett besök på destilleriet och detta är en whisky jag gladeligen vill dela med mig av mina intryck om.


Caol Ila 17 yo Unpeated är en specialbuteljering lagrad på ex- bourbonfat som buteljerades 2015 med en alkoholvolym på 55,9 %:

Trots den rejält höga alkoholen som attackerar nosen så finner jag mycket fruktighet i doftbilden av apelsin, persika och svarta vinbär. Jag hittar även lite söt vaniljkola men mest domderar toner av mörk och torr choklad, kanel samt något jag skulle beskriva som torv fast utan rök förstås. Jag upplever den som tydligt maltig med en jästig ton vilket för tanken till en jäsande vetedeg. Nyanser av torkat gräs och mossa, havssalta stenar med ingrodda alger och en nötig ton som från mandel och kokos finns också där. Med vatten tycker jag att doften utvecklas och blir mer komplex. Fruktigheten från persika och apelsin blir mer nyanserad och jag upplever nu en doft som liknar marmeladgodis och winergummi. Nya fruktiga inslag av päron och ananas finns också med och den maltiga tonen har blivit mer markant och söt. Tonen av jäst finns fortfarande kvar men jag upplever den inte lika tydlig, däremot framträder doften av ek och jag tycker nästan att det luktar lite rök?

Den höga alkoholen upplevs intensiv när jag smakar och det bränner verkligen till rejält på tungan även om jag bara tar en liten sipp. Den känns pepprig och het och det smakar väldigt brödigt vilket får mig att tänka på brungräddat knäckebröd. Smaken är fruktigt utan att kännas söt och jag har svårt att definiera vilken typ av fruktighet jag känner men anar lite lätta toner av persika och torkad matbanan. Det jag däremot finner vara tydligt är tonerna av torr tobak, hö och nori samt en smaknyans som får mig att tänka på den tjäriga oljan från en rejält inrökt pipa. Med vatten lugnar den ned sig och de fruktiga nyanserna bli tydligare; persika, torkad mango och ananas samt solvarm citrusfrukt. Den brödiga tonen ligger fortfarande kvar och vaniljen upplevs tydligare. Nyanser av blommig honung framträder likaså en örtighet som från kummin och fransk dragon. Men det lustigaste med denna buteljering är att jag i eftersmak, både med och utan vatten, verkligen upplever den som torvig och rökig och det vid varje tillfälle jag provat den. Detta är sannerligen en intressant och spännande whisky med många sidor och jag är enormt lycklig över att en är min. Att den dessutom smakar riktigt gott gör inte betyget sämre!

Islayprovning på Ardbeg Embassy samt recension av BW7 från Elements of Islay

Återigen befinner jag mig i vår vackra huvudstad (för första gången för i år faktiskt) med ett efterlängtat mål i sikte; Ardbeg Embassy ...