Att bedöma smak i en whiskytävling

Våren är verkligen en intensiv period, allra helst vad gäller antal whiskymässor. Eftersom jag kombinerar mitt intresse för whisky med att vara heltidsarbetande småbarnsmamma måste jag ständigt jonglera och prioritera för att plocka ut russinen ur kakan och vara med på det som tilltalar mig mest. Nyligen deltog jag på En öl och whiskymässa i Göteborg; ett trivsamt event med fokus på drycker från nära och fjärran. Trots mässans väldiga storlek är den enligt mig en av de bästa i sitt slag, väl värt att göra ett besök på. Denna gång arbetade jag i en monter och serverade prisbelönad whisky till glada besökare samt var med i domarjuryn för den whiskytävling som hade premiär på mässan detta år. Mina erfarenheter av att bedöma whisky utifrån poängskalor är inte jättestora och jag har medvetet tagit avstånd från att använda mig av betyg på Sinnen och Nyanser då jag personligen anser att smak är något subjektivt och högst individuellt. Med hänsyn till denna ståndpunkt och andra betydelsefulla skillnader (som jag skrivit om i tidigareinlägg) ställer jag mig därför frågande till om det verkligen går att tävla i smak?

Att gradera smak från fantastiskt till avskyvärt borde vara en omöjlighet eftersom det inte finns något som av alla människor upplevs vara helt bra eller helt dåligt. Upplevelser av doft och smak kan variera kolossalt då våra sinnesintryck är starkt sammankopplat till känslor, minnen och tidigare erfarenheter. Något som jag upplever direkt motbjudande kan för någon annan vara en positiv upplevelse förankrat med en fin minnesbild av en trevlig händelse. Ett tydligt exempel på det är surströmming som för vissa är en delikatess förknippat med sensommarens festligheter medan det för andra är något som luktar satan själv och aldrig borde få se dagens ljus. Då smaken är som baken, det vill säga helt unik, är det en hopplös gren att tävla inom då det inte finns några rätt eller fel. Ett brinnande intresse och en törst efter mer kunskaper kan dock ställa en inför utmaningar som inte går att vara utan, såsom uppdraget att bedöma whisky i en whiskytävling.

En förutsättning för att axla domaruppdraget enligt mig är att den som provsmakar kan vara objektiv i sin bedömning. Jag har ibland svårt för rökig whisky i kombination med slutlagring på rödvinsfat, men jag tror mig ändå kunna bedöma om det är en välgjord whisky eller inte. En stor fördel i whiskytävlandet är även att man uppskattar många olika smaker och helst inte favoriserar någon smak för mycket, det skulle nämligen göra bedömandet svårt och orättvist.
När jag provar whisky (eller andra lagrade drycker för den delen) söker jag förutom doftbilder även efter karaktär och balans. För att få ett högre betyg från mig vill jag att whiskyn är välbalanserad och inte spretar för mycket åt något håll samt har en tydlig karaktär (utan att bli för dominerande) eftersom det annars skulle upplevas tråkigt och ointressant. Inför domaruppdraget i Göteborg fick vi den enda information vi behövde veta, nämligen att det var totalt 101 stycken whiskys som skulle provas i nio flighter. Eftersom all typ av information färgar våra åsikter skulle betyg i en smaktävling vara betydelselösa om de inte sattes blint. I whiskyvärlden är det inte direkt någon ovanlighet att höra uttalanden om att det ena destilleriet är bättre än det andra vilket bara känns fånigt eftersom det är val av fat och att plocka vid rätt tidpunkt som har störst betydelse. Trots att de allra flesta destillerier kan koka sprit blir en del whisky alldeles för hypad enkom på grund av namn och etiketter. Med hänsyn till detta genomfördes provningen därför helt i blindo då inget annat vore rättvist.

Juryn bestod förövrigt av tolv personer med jämn könsfördelning, ett trevligt gäng att spendera nästan sju timmar tillsammans med i ett sorlande ljud av sörplande och spottande. Trots stor förväntan inför uppdraget kändes det gruvsamt att prova och bedöma ett så svindlande högt antal whiskys, en smått bekymrad känsla jag tror hela juryn var rörande överens om. Tankar som for genom huvudet på mig kvällen innan var; tänk om munnen kanske kommer bli helt bedövad efter de två första flighterna, eller om jag av ren vana råkar svälja och glömma bort att spotta ut eller värst av allt tänk om jag kommer hata whisky efter denna utmaning. Tack och lov fanns gott om tid för att utvärdera varje whisky och med ett rejält intag av vatten samt regelbundna pauser hölls smaklökar och näsa i trim hela dagen. Min personliga favorit blev Kavalan Solist Bourbon Cask som för övrigt fick guld i kategorin Cask strength. Med totalt 1035 poäng från juryn utsågs Bushmills 21 till mässans bästa whisky och tilläggas bör att den såldes slut under mässans andra dag.

Att en irländsk whisky vann utmärkelsen Mässans bästa whisky är kanske inte direkt överaskande med tanke på att irländska smaker ofta sticker ut på ett sätt som tilltalar de allra flesta i någon mån. Men det känns ändå väldigt kul att det var en irländsk whisky som vann eftersom skotsk single malt är det som vanligtvis hägrar på mässorna. Ett stort antal besökare vallfärdade under mässans gång mot montern för att få prova den irländska guldvinnaren vilket  bevisar en positiv aspekt med tävlandet i sig- det ökar nämligen chanserna för att fler vill och vågar prova på, analysera och kanske även tycka om.

Avslutningsvis kan jag meddela att jag efter denna mastodontprovning fortfarande älskar whisky och att jag inom en snar framtid reser till Skottland igen. Följ gärna mina äventyr på Sinnen och Nyansers sidor på Instagram och Facebook.

Ett sinne för sökande

Smaker och dofter har alltid fängslat min uppmärksamhet, åtminstone dem jag finner vara goda. Att whisky blivit ett av mina främsta njutningsområden är kanske inte så konstigt med tanke på att jag inte i någon annan dryck kan finna ett sådant brett spektrum av just dofter och smaker. Faktum är att vår förmåga att känna doft och smak är viktiga komponenter för oss alla då det gäller både livskvalitet och överlevnad, men det är också relativt outforskade områden vilket beror på att det är komplext och svårt att mäta. Luktsinnet, som är det mest svårförklarliga av våra sinnen, är starkt sammankopplat med hjärnan och våra känslor. Vi kan exempelvis minnas en doft hela livet även om vi bara råkat ut för den en enda gång som barn, medan det lustigt nog kan finnas stora svårigheter att identifiera en vanlig doft om vi inte får använda något annat sinne till hjälp. Reaktioner på doft och smak varierar stort och sinnesintryck är ytterst individuella, dels av den enkla anledningen att vi gillar olika men också för att vi har olika förutsättningar att känna dem. Ungefär två personer på tusen saknar helt luktsinne och besvären kan vara antingen permanent eller tillfällig. Merosmi, som är ett finare ord för luktblindhet, innebär en oförmåga att känna vissa dofter och är vanligare än vad man kan tro. Många människor, ungefär en tredjedel av oss alla, lever hela livet ovetandes om sådana oförmågor och det är inte ovanligt att vara doftblind för mysk eller rök, vilket är vanliga doftbilder i whisky. Luktförmågan varierar även beroende på vilken sinnesstämning man är i och enligt undersökningar inom parfymindustrin ska tid på dygnet ha en viss inverkan på vår förmåga att känna dofter - en viktig aspekt att ta hänsyn till mer när det anordnas provningar?

Du kanske precis som jag har hört påståendet att ”kvinnor har bättre sinne att känna doft och smak än vad män har”? Det är ett yttrande som kan höras från en mängd olika människor, alltifrån den glada amatören till de proffsiga ambassadörerna med många års erfarenhet inom upplevelsebranschen. Har du kanske också funderat vad detta i så fall skulle bero på? Människans doftförmåga ska enligt vetenskaplig forskning vara ”bäst” mellan tjugo- och trettioårsåldern men försämras succesivt, likt övriga sinnen, med ökande ålder. De individuella skillnaderna är stora men generellt  försämras doftsinnet i en snabbare takt än vad känsel och smak gör men långsammare än hörsel och syn.  Sensoriska olikheter mellan kvinnor och män är mer komplicerat att bekräfta eftersom det involverar kunskaper från skilda vetenskapsgrenar. Skillnader som med säkerhet har påvisats är att kvinnor lättare känner igen dofter, kan sätta ord på sina upplevelser samt behåller förmågorna längre. Kulturella skillnader och uppfostran har viss betydelse för förmågan att identifiera samt sätta ord på känslor, vilket kan vara anledningen till varför kvinnor i större utsträckning är benägna att linda in sina doft- och smakupplevelser i mer målande beskrivningar. Kvinnors mer målande beskrivningar är förövrigt ett vanligt påstående jag hört från ett flertal  erfarna provningsledare. 
 Forskning visar även att kvinnors luktsinne fungerar bäst under ägglossning och graviditet, vilket har ett samband med ökade hormonnivåer att göra såsom hCG och prolaktin (något jag av egen erfarenhet kan gå i godo för). Även om de allra flesta varelser har förmåga att upptäcka och identifiera farligheter i sin omgivning (såsom rutten mat eller brandrök) så finns det teorier som menar att kvinnan generellt har ett mer utvecklat doftsinne då hon en gång i tiden var den som skulle avgöra vad som kunde vara skadligt under graviditet och för sina avkommor. Även om det förvisso ligger mycket logik och sanning i denna teori så använder vi inte våra sensoriska förmågor på samma sätt nu som då, vilket har bidragit till att luktsinnet förändrats under evolutionen.

Likt alla intressen kan det även inom whiskykollektivet bli lite väl mycket fokus på tramsiga detaljer ibland. Det  kan vara kul att nörda ner sig i men också frustrerande eftersom det är lätt att det mest väsentliga glöms bort – att njuta. När jag tar ett glas whisky vill jag att det ska vara med syftet att stanna upp en stund i vardagen och bara må gott, helst i sällskap med vänner eller tillsammans med spännande whiskylektyr. Men vissa detaljer och påståenden som rör våra sinnen eller slår fast skillnader och olikheter mellan människor har jag lätt att fastna för. Sådan får mig att vilja finna förståelse och förklaring och då räcker det inte med att få höra "att det har jag hört". Sökandet efter svar leder dock ofta till fler frågor och där befinner jag mig just nu. Och jag slutar aldrig faschineras av hur ett intresse kan ta snurr och leda till nya kontakter och spännande kunskaper.

It ain´t over till the fat lady sings…

En Älva från Bergslagen

Den oberoende buteljeraren Bergslagens destilleri lanserar en fjärde utgåva i sin whiskyserie inspirerad av svenska skogsväsen. Skogsrå, Vätte och Troll får nu sällskap av en Älva och whiskyn kommer likt övriga släpp från det numer nedlagda destilleriet Grythyttan Whisky AB.

Även om flaskans innehåll är det mest väsentliga i sammanhanget kan jag inte låta bli att vara ytlig och hylla den estetiska inriktningen. Jag är nämligen fånigt förtjust i de snygga flaskorna dekorerade med illustrationer av David Cederlöf på BLaeCK. Etiketter och design sticker verkligen ut i mängden, vilket enligt Brand Ambassador Patrik Axelsson är en av anledningarna till varför man valt att använda sig av just svenska skogsväsen. Att använda sig av väsen som tema är också väl förankrat med platsen där Bergslagen destilleri ligger samt är en kul grej som ingen använt sig av tidigare. Inför lansering av Älva valde man att buteljera whisky som lagrats på 100 % fat av svensk ek, vilket ingiver en viss förväntan på rejäl dos kryddighet. Älva består av ett lätt rökigt recept, är buteljerad med en alkoholvolym på stadiga 57,5 % och vinner enligt Bergslagens destilleri med en hel del vatten.

Doften upplevs rätt rivig och vass så det gäller att nosa lite försiktigt med tanke på den höga alkoholvolymen. Enligt förväntan är eken markant och jag finner mycket kryddighet tillsammans med en hel del söta toner. Kompott av äpple och kanel samt kladdiga chokladtryfflar är doftbilder som dyker upp i mitt huvud. Även söt apelsinmarmelad med beska små skalbitar finns med samt gummi á la retrogummitroll och mustiga små lagerblad. Röken ligger väl inbäddad som en tät dimma i den rödgula vätskan, den är lätt men ändå väldigt tydlig. Enligt min upplevelse är rökigheten torvig och jordig men även aromatisk vilket för tanken till eterisk rökelse. Med vatten i blir fruktigheten större samtidigt som sötman dämpas, chokladtonen blir skarpare men upplevs råare och mer bitter.

Smak: Bakom det alkoholstarka exploderar en kraftfull sötma av kladdig kokosvanilj där kokos är mest dominerande. Efter en kort stund anländer en pepprig effekt av blommig rosépeppar, en skogsmurrig torvighet samt väldigt mycket ek. Även krämig kolafudge och färska hallon finns med och i eftersmak framträder torkade fikon samt något metalliskt som är svårt att sätta ord på. Mitt i det sträva och kraftfulla finns  en salt smörighet som jag finner vara mycket behaglig. Med vatten blir intrycket helt klart lättare dock tycker jag det kväver en del härliga nyanser som jag önskar stannat kvar.

Smakmässigt är denna älva rätt kaxig av sig - ett riktigt kraftpaket, aningens för träig för min smak, men jag gillar verkligen de bakomliggande tonerna som mjukar upp helhetsintrycken.