Translate

onsdag 18 april 2018

Att bedöma smak i en whiskytävling

Våren är verkligen en intensiv period, allra helst vad gäller antal whiskymässor. Eftersom jag kombinerar mitt intresse för whisky med att vara heltidsarbetande småbarnsmamma måste jag ständigt jonglera och prioritera för att plocka ut russinen ur kakan och vara med på det som tilltalar mig mest. Nyligen deltog jag på En öl och whiskymässa i Göteborg; ett trivsamt event med fokus på drycker från nära och fjärran. Trots mässans väldiga storlek är den enligt mig en av de bästa i sitt slag, väl värt att göra ett besök på. Denna gång arbetade jag i en monter och serverade prisbelönad whisky till glada besökare samt var med i domarjuryn för den whiskytävling som hade premiär på mässan detta år. Mina erfarenheter av att bedöma whisky utifrån poängskalor är inte jättestora och jag har medvetet tagit avstånd från att använda mig av betyg på Sinnen och Nyanser då jag personligen anser att smak är något subjektivt och högst individuellt. Med hänsyn till denna ståndpunkt och andra betydelsefulla skillnader (som jag skrivit om i tidigareinlägg) ställer jag mig därför frågande till om det verkligen går att tävla i smak?


Att gradera smak från fantastiskt till avskyvärt borde vara en omöjlighet eftersom det inte finns något som av alla människor upplevs vara helt bra eller helt dåligt. Upplevelser av doft och smak kan variera kolossalt då våra sinnesintryck är starkt sammankopplat till känslor, minnen och tidigare erfarenheter. Något som jag upplever direkt motbjudande kan för någon annan vara en positiv upplevelse förankrat med en fin minnesbild av en trevlig händelse. Ett tydligt exempel på det är surströmming som för vissa är en delikatess förknippat med sensommarens festligheter medan det för andra är något som luktar satan själv och aldrig borde få se dagens ljus. Då smaken är som baken, det vill säga helt unik, är det en hopplös gren att tävla inom då det inte finns några rätt eller fel. Ett brinnande intresse och en törst efter mer kunskaper kan dock ställa en inför utmaningar som inte går att vara utan, såsom uppdraget att bedöma whisky i en whiskytävling.


En förutsättning för att axla domaruppdraget enligt mig är att den som provsmakar kan vara objektiv i sin bedömning. Jag har ibland svårt för rökig whisky i kombination med slutlagring på rödvinsfat, men jag tror mig ändå kunna bedöma om det är en välgjord whisky eller inte. En stor fördel i whiskytävlandet är även att man uppskattar många olika smaker och helst inte favoriserar någon smak för mycket, det skulle nämligen göra bedömandet svårt och orättvist.
När jag provar whisky (eller andra lagrade drycker för den delen) söker jag förutom doftbilder även efter karaktär och balans. För att få ett högre betyg från mig vill jag att whiskyn är välbalanserad och inte spretar för mycket åt något håll samt har en tydlig karaktär (utan att bli för dominerande) eftersom det annars skulle upplevas tråkigt och ointressant. Inför domaruppdraget i Göteborg fick vi den enda information vi behövde veta, nämligen att det var totalt 101 stycken whiskys som skulle provas i nio flighter. Eftersom all typ av information färgar våra åsikter skulle betyg i en smaktävling vara betydelselösa om de inte sattes blint. I whiskyvärlden är det inte direkt någon ovanlighet att höra uttalanden om att det ena destilleriet är bättre än det andra vilket bara känns fånigt eftersom det är val av fat och att plocka vid rätt tidpunkt som har störst betydelse. Trots att de allra flesta destillerier kan koka sprit blir en del whisky alldeles för hypad enkom på grund av namn och etiketter. Med hänsyn till detta genomfördes provningen därför helt i blindo då inget annat vore rättvist.


Juryn bestod förövrigt av tolv personer med jämn könsfördelning, ett trevligt gäng att spendera nästan sju timmar tillsammans med i ett sorlande ljud av sörplande och spottande. Trots stor förväntan inför uppdraget kändes det gruvsamt att prova och bedöma ett så svindlande högt antal whiskys, en smått bekymrad känsla jag tror hela juryn var rörande överens om. Tankar som for genom huvudet på mig kvällen innan var; tänk om munnen kanske kommer bli helt bedövad efter de två första flighterna, eller om jag av ren vana råkar svälja och glömma bort att spotta ut eller värst av allt tänk om jag kommer hata whisky efter denna utmaning. Tack och lov fanns gott om tid för att utvärdera varje whisky och med ett rejält intag av vatten samt regelbundna pauser hölls smaklökar och näsa i trim hela dagen. Min personliga favorit blev Kavalan Solist Bourbon Cask som för övrigt fick guld i kategorin Cask strength. Med totalt 1035 poäng från juryn utsågs Bushmills 21 till mässans bästa whisky och tilläggas bör att den såldes slut under mässans andra dag.

Att en irländsk whisky vann utmärkelsen Mässans bästa whisky är kanske inte direkt överaskande med tanke på att irländska smaker ofta sticker ut på ett sätt som tilltalar de allra flesta i någon mån. Men det känns ändå väldigt kul att det var en irländsk whisky som vann eftersom skotsk single malt är det som vanligtvis hägrar på mässorna. Ett stort antal besökare vallfärdade under mässans gång mot montern för att få prova den irländska guldvinnaren vilket  bevisar en positiv aspekt med tävlandet i sig- det ökar nämligen chanserna för att fler vill och vågar prova på, analysera och kanske även tycka om.




Avslutningsvis kan jag meddela att jag efter denna mastodontprovning fortfarande älskar whisky och att jag inom en snar framtid reser till Skottland igen. Följ gärna mina äventyr på Sinnen och Nyansers sidor på Instagram och Facebook.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Whiskyakademi på High Coast distillery- en oförglömlig upplevelse

Mitt i hjärtat av Höga kusten, på den 63e breddgraden intill en udde i Ångermanälven ligger ett av världens nordligaste och kanske även va...