Att gradera smak från fantastiskt till avskyvärt borde vara en omöjlighet
eftersom det inte finns något som av alla människor upplevs vara helt
bra eller helt dåligt. Upplevelser
av doft och smak kan variera kolossalt då våra sinnesintryck är starkt
sammankopplat till känslor, minnen och tidigare erfarenheter. Något som jag upplever direkt motbjudande kan för någon annan vara en
positiv upplevelse förankrat med en fin minnesbild av en trevlig händelse. Ett
tydligt exempel på det är surströmming som för vissa är en delikatess
förknippat med sensommarens festligheter medan det för andra är något som
luktar satan själv och aldrig borde få se dagens ljus. Då smaken är som baken,
det vill säga helt unik, är det en hopplös gren att tävla inom då det inte
finns några rätt eller fel. Ett brinnande intresse och en törst efter mer
kunskaper kan dock ställa en inför utmaningar som inte går att vara utan, såsom
uppdraget att bedöma whisky i en whiskytävling.
En förutsättning för att axla domaruppdraget enligt mig är att den som provsmakar kan vara objektiv i sin bedömning. Jag har ibland svårt för rökig whisky i kombination med slutlagring på rödvinsfat, men jag tror mig ändå kunna bedöma om det är en välgjord whisky eller inte. En stor fördel i whiskytävlandet är även att man uppskattar många olika smaker och helst inte favoriserar någon smak för mycket, det skulle nämligen göra bedömandet svårt och orättvist.
När jag provar whisky (eller andra lagrade drycker för den delen) söker jag förutom doftbilder även efter karaktär och balans. För att få ett högre betyg från mig vill jag att whiskyn är välbalanserad och inte spretar för mycket åt något håll samt har en tydlig karaktär (utan att bli för dominerande) eftersom det annars skulle upplevas tråkigt och ointressant. Inför domaruppdraget i Göteborg fick vi den enda information vi behövde veta, nämligen att det var totalt 101 stycken whiskys som skulle provas i nio flighter. Eftersom all typ av information färgar våra åsikter skulle betyg i en smaktävling vara betydelselösa om de inte sattes blint. I whiskyvärlden är det inte direkt någon ovanlighet att höra uttalanden om att det ena destilleriet är bättre än det andra vilket bara känns fånigt eftersom det är val av fat och att plocka vid rätt tidpunkt som har störst betydelse. Trots att de allra flesta destillerier kan koka sprit blir en del whisky alldeles för hypad enkom på grund av namn och etiketter. Med hänsyn till detta genomfördes provningen därför helt i blindo då inget annat vore rättvist.
Juryn bestod förövrigt av tolv personer med jämn
könsfördelning, ett trevligt gäng att spendera nästan sju timmar tillsammans
med i ett sorlande ljud av sörplande och spottande. Trots stor förväntan
inför uppdraget kändes det gruvsamt att prova och bedöma ett så svindlande högt
antal whiskys, en smått bekymrad känsla jag tror hela juryn var rörande överens
om. Tankar som for genom huvudet på mig kvällen innan var; tänk om munnen
kanske kommer bli helt bedövad efter de två första flighterna, eller om jag av
ren vana råkar svälja och glömma bort att spotta ut eller värst av allt tänk om
jag kommer hata whisky efter denna utmaning. Tack och lov fanns gott om
tid för att utvärdera varje whisky och med ett rejält intag av vatten samt
regelbundna pauser hölls smaklökar och näsa i trim hela dagen. Min personliga
favorit blev Kavalan Solist Bourbon Cask som för övrigt fick guld i kategorin
Cask strength. Med totalt 1035 poäng från juryn utsågs Bushmills 21 till mässans
bästa whisky och tilläggas bör att den såldes slut under mässans andra dag.
Avslutningsvis kan jag meddela att jag efter denna mastodontprovning fortfarande älskar whisky och att jag inom en snar framtid reser till Skottland igen. Följ gärna mina äventyr på Sinnen och Nyansers sidor på Instagram och Facebook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar