Ardbeg Kelpie 46,5 %- en monsterrökig historia

Från en Ardbeg utgåva (DarkCove) till en annan så har jag nu provat på Ardbeg Kelpie och detta lite mer på djupet så att säga. Flaskan som jag har i min ägo inhandlades i våras i samband med ett besök på destilleriet, så därför behövde jag aldrig riskera att vricka några fingrar av mig då den lanserades på Systembolaget den 9 juni i år. Denna limiterade utgåva har fått mognat till sig på en blandning av ex- bourbonfat samt nya oanvända ekfat vars träd vuxit upp intill Svarta havets kust. Ardbeg Kelpie har buteljerats med en alkoholvolym på 46,5 % , är icke kylfiltrerad och har ingen åldersangivelse utan är en så kallad NAS whisky. Likt många andra Ardbegs har även denna en bakomliggande (och mycket fantasifull) historia som fått ge inspiration till dess uppkomst. Inspirationen till Kelpie grundar sig nämligen i något så unikt som ett förskräckligt vattenmonster som kan inta olika skepnader och som tydligen ska bo i havet strax utanför Islay…

Hmm ja, alltså nu har ju jag faktiskt varit på Islay ett flertal gånger men jag kan inte direkt skryta om att jag sett röken av något odjur, tyvärr. Däremot har jag både sett och hört talas om den förtjusande lilla hunden Shortie som destilleri Ardbeg har som sin maskot. Så från början, alltså innan jag hörde talas om vattenmonster och havets djupa hemligheter, trodde jag att Shortie helt enkelt fått en hundkompis i form av en (australian) Kelpie och på något vis tycker jag att hundkompis- versionen kändes aningens bättre än en illastinkande havsdemon. Men å andra sidan kan en inte alltid få som man vill och med lite analyserande så förstår jag  faktiskt liknelsen mellan en skepnadskiftande havsdemon samt ett oberäkneligt och föränderligt hav…

Färgen på denna wirre uppfattar jag som ljust gyllene med reflexer som går åt gul-guld. Doften
upplever jag vara ordentligt kryddig samt att den är fet och liksom stor. Det är mycket rök med samtidigt som jag även hittar igen en hel del sötma, en uns med syrlighet samt något som jag bäst kan beskriva som ”köttigt”. Vid första sniffen associerar jag lite lustigt nog till cognacsmedvurst som är just fet, söt och syrlig till karaktär samt att det finns en matig typ av rökighet. Kryddigheten är  rätt pepprig av sig och får mig främst att tänka på mald svartpeppar, men efter en kort stund känns det som att några vitpepparkorn kommer inrullande in i doftbilden. Även torkade lagerblad som från en mustig gryta finns med här och en hög med blöta förmultnande löv. Hittar också igen noter som påminner lite om doften från ett bibliotek eller såsom ”gamla böcker” brukar kunna lukta. De söta tonerna är sockriga såsom sockerpasta och det söt-salt-sura godiset "fillidutter" men finner även en fruktig och fräsch ton som från röda vinbär. Den kraftiga röken liknar en brinnande lägereld där blöt mossa kommit med i brasan och som ger  ifrån sig såna stora torviga och rökbolmande inslag. Med några droppar vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge  och rostad kokos. Smaken då... ja det är sannerligen en rejält rökig historia vi har här! Övergrillad och sotig, ja nästan förkolnad grillkorv samt brända potatisbullar med fetdroppande bacon. Torvigheten är faktiskt riktigt ljuvlig tycker jag med sina nyanser av enbär och brinnande ljung. Med vatten blir även smaken sötare och framförallt krämigare, ungefär som en smarrig hallonmousse fast med en rökpuff i eftersmak som liksom vill stanna kvar där  och bosätta sig permanent tror jag. I eftersmaken kommer även lädertoner fram samt något som får mig att tänka på trasiga blöta rep som kastats upp från ett salt hav och som är fulla av ingrodda alger...

Slutligen vill jag nog bara säga att oavsett hur spännande, knepig eller yvig den bakomliggande historian än må vara på dessa limiterade utgåvor som Ardbeg ger ut så kan dem jäklar i mig tillverka riktigt bra whisky. Ardbeg Kelpie- detta rökiga monster till whisky är absolut inget undantag! Med vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge och rostad kokos. Smaken är en riktig rökig historia som nästan blir som en käftsmäll. Övergrillad, sotig förkolnad korv, potatisbullar, enbär, rejält torvig med inslag av brinnande Ljung.. med vatten blir det framförallt sötare och krämigare såsom en smarrig hallonmousse och en rökpuff i eftersmaken som liksom vill stanna kvar där. Och bosätta sig permanent. Läder och blöta rep som kastats upp från ett salt hav, ingrodda med torkade algerossa i. Med vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge och rostad kokos. Smaken är en riktig rökig historia som nästan blir som en käftsmäll. Övergrillad, sotig förkolnad korv, potatisbullar, enbär, rejält torvig med inslag av brinnande Ljung.. med vatten blir det framförallt sötare och krämigare såsom en smarrig hallonmousse och en rökpuff i eftersmaken som liksom vill stanna kvar där. Och bosätta sig permanent. Läder och blöta rep som kastats upp från ett salt hav, ingrodda med torkade alger

Ardbeg Dark Cove 46,5 %

De (smått lulliga) promenader jag tagit tillsammans i glada vänners lag från destilleri Lagavulin bort till Ardbeg går att likna med en härligt god minneskaramell att plocka fram och njuta av då (skottlands)suget gör sig påmind. Lustigt nog så har solen varje gång strålat under dessa promenader och trotsat det Islay- ruskiga väder som annars är mer av en regel än ett undantag… Ardbeg som destilleri är något som jag personligen uppskattar att besöka då det är en oerhört sinnesfull upplevelse. Personalen på plats kan sin sak så att säga och jag har svårt att tro att någon någonsin skulle kunna gå därifrån besviken. Vi brukar oftast börja besöket med en vällagad lunch i den trevliga restaurangen för att ha en bra grund att stå på inför vad som senare komma skall. Designen på denna stora anläggning är vacker och maten är mycket god, turerna är alltid lika trevliga och de inlevelserika berättelserna är många och fängslande. Under det senaste besöket stannade vi kvar ett tag efteråt och efter det gedigna whiskyprovandet hade jag kvar två stycken glas med flytande guld i som jag tog med mig till mitt nyfunna favoritställe på klipporna, intill havet där jag sedan satt likt tjuren Ferdinand och bara mådde gott en lång stund.

Ett favoritställe vid Destilleri Ardbeg

När jag för ett par månader sedan fyllde år fick jag ett sample av Ardbeg Dark Cove 46,5 %. Denna whisky har som alla andra limiterade Ardbegutgåvor en lång, spännande och smått yvig historia bakom sig. Inspirationen för just denna utgåva finner man i historian om den turbulenta och tuffa smugglartiden varav man låtit denna whisky bli till genom att sätta samman en blandning av Ardbeg lagrad på ex- bourbon fat samt Ardbeg lagrad på mörka ex- sherryfat, och de mörka sherryfaten är det så kallade gömda hjärtat…typ....

Färgen på denna whisky skulle jag vilja beskriva som klar och kopparrostig, rätt mörk i nyansen och med bruna inslag. I doftbilden bjuds jag in till en omfamnande och härlig portion sötma men överraskande nog så finner jag även praktfulla citrustoner av pomerans och riven apelsinskal. Jag blir fängslad vid första stund och känner att jag gillar detta skarpt. De härliga citrustonerna ger verkligen ett underbart fräscht intryck och väger liksom upp de söta och nästan kladdiga tonerna, men inget av dem två dominerar eller tar över för mycket utan samspelar på ett njutbart sätt. Ett välblandat stycke hantverk helt enkelt. De söta dofterna förknippar jag främst med bränd karamell och godiset malaco colaflaskor. Även plommonspäckad karré och rökt sidfläsk finns med. På tal om rök, som även är med i denna symfoni, upplever jag inte denna wirre som särskilt rökig. Däremot är den kraftfullt torvig med toner som lätt hittas igen på en skogstur såsom tallbarr, fuktig mossa och lav. Med några droppar vatten i blir doften sötare och framförallt gräddigare, såsom fluffig vispgrädde tillsammans med nykokad kompott av svartvinbär. Framträder gör även nyanser av tuttifruttiströssel och ambrosiakaka. Citrustonerna stannar kvar men går nu mer åt söt limejuice och kryddig thaibasilika. I smaken är det mycket sött att sortera ut. Bland annat hittar jag igen söta apelsiner och toner av den norrländska nationaldrycken Trocadero med smak av apelsin och äpple. Med finns även godiset colanappar (som blivit sådär sega och nästan hårda), dadlar, russin och kryddig kardemumma. Torvigheten är lika skogsmurrig som i doft men utvecklar sig och blir mer av en rökpuff i eftersmaken. Med vatten händer mycket då toner av lakrits framträder samt röda saftiga vinteräpplen och chokladdoppad kola. Torvigheten vill gärna hålla sig kvar långt in i eftersmaken men lämnar slutligen farväl med en hälsning som påminner ruskigt mycket om enrisrökt skinka... vilket kanske låter fullkomligt jättekonstigt jag vet... men faktum är att jag gillar denna sköna Ardbeg väldigt mycket och jag önskar att jag hade en fullstor flarra i min ägo.

Gordon & MacPhail Cask Strenght- Bruichladdich 1994 och Bunnahabhain 2009

Gordon & MacPhail är en oberoende buteljerare som brukar överraska med spännande buteljeringar  av exklusivare whisky såsom den nästan 30-åriga Mortlach som lanserades den fjärde augusti. På den svenska marknaden kommer Symposion även att släppa två stycken G&M utgåvor i deras populära Cask Strenght serie och datumet för lansering är satt till den 18 augusti. Destillerierna det handlar om är Bruichladdich och Bunnahabhain, vilket är rätt så ovanligt för Gordon & Macphail som mestadels är känd för sin gedigna samling av Speysidewhisky. Jag har haft det stora nöjet att prova på båda dessa utgåvor med Islaywhisky och här är mina tankar om denna duo.

Bruichladdich 1994 Cask Strength 56,2 % är destillerad den 6 oktober 1994 och buteljerat den 4 maj 2016 vilket innebär att den uppnått en imponerande ålder på 21 år. Denna sköna wirre har lagrats på två stycken Refill Sherry Butts numrerade 776 och 777. Totalt handlar det om 132 stycken flaskor som kommer att landa till försäljning här i Sverige med (den höga) prislappen 1995 kronor och färgen på dess innehåll skulle jag beskriva som gyllengul sand.
Doften är söt och fruktig och karaktären känns liksom stor. Det första jag möts av är fruktighet från mandarinklyftor i sockerlag, saftiga gula nektariner samt de steniga kärnorna i passionsfrukt som har en slags metallisk ton i sig. Jag finner även en doft som från skog vilket jag associerar med färska små gröna granskott samt en nötighet som får mig att tänka på hasselnötskross. Efter en stunds luftning kommer toner av färsk riven ingefära fram samt en parfymig och blommig ton som av jasminblom… även godiset hallonbåtar flyter förbi. Med några droppar vatten i upplever jag en slags krämighet utvecklas, men inte krämigt som i gräddigt utan mer såsoms ett fluffigt kaffelatteskum. Med vatten framträder även en fruktig doft av persika som jag själv brukar benämna som tygäpplen.
Smaken är pepprig och rätt rivig, vilket inte är så konstigt med tanke på den höga alkoholvolymen. Ändå finner jag den väldigt behaglig vilket kan bero på den stora dos sötma som finns med. Sötman är fruktig som av röda vinteräpplen samt exotiska inslag av mango och papaya. Med syre framträder toner av björnbär och chokladdoppade mumsmums och nu kommer även lakritsbåtarna inseglande och gör sällskap med hallonbåtarna. Munkänslan säger mig att den är rätt oljig i sin karaktär och i eftersmaken träder de något tyngre nyanserna fram såsom läder och en (lätt) ton av tobak. Med vatten i blir sötman större och mjukare som en vaniljpannacotta och krämig vaniljfudge. De röda äpplena har nu omvandlats till gröna äpplen men mer mot eftersmaken. Avslutet varar länge och är faktist riktigt ljuvlig. Personligen finner jag denna Bruichladdich som bra och njutbar att smutta på, dock är jag aningen tveksam till det höga priset. Men har du ett par tusen över att lägga på dig själv så tänker jag att denna blir en härlig och god investering att avnjuta i höstmörkret.

Bunnahabhain 2009 är destillerad 31 mars 2009 och buteljerat 21 mars 2017. Under sina sju år har denna whisky lagrats på tre stycken First Fill Sherry Hogshead numrerade 323-325 och buteljerats med en alkoholvolym på 60,5 %. Denna saffransgula wirre kommer säljas för 845 kronor och totalt handlar det om 240 flaskor som kommer till Systembolagets beställningssortiment.
Doftbilden ger ett synnerligen fräscht intryck av mången citrustoner såsom saftig blodapelsin och grapefrukt. Detta ackompanjeras med sötare noter av färska plommon och dadlar samt förvällda äpplen, kolaremmar, karamelliserad mandel och muscovado socker. Med vatten upplever jag att lite gräsigare och blommigare inslag som klöver blir mer framträdande samt en kryddighet av kanelstång. Rökigheten finns med hela tiden som en lätt dimma långt bak. I smaken finner jag den sötare med toner av krämig vanilj och vit choklad. Den eldiga alkoholstyrkan bränner till och påminner mig om blommig rosépeppar men avtar efter en stund och ger utrymme för fruktiga inslag såsom grapefrukt, mogen papaya samt ananas. I eftersmaken stannar den chokladiga sötman kvar och det smakar verkligen alldeles underbart. Med lite vatten i blir den söta smaken om än ännu mer ljuvlig med toner av bananskidkola och vaniljfudge. Citrustonerna stannar kvar men byter plats med chokladen och blir mer markant i eftersmaken. Jag gillar verkligen denna Bunnahabhain och hoppas innerligt på att själv knipa åt mig en flaska.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till Symposion för möjligheten att prova på dessa två Cask Strenght buteljeringar.

Springbank 18 yo

(As promised there will also be a text in english that is currently under construction)

Efter en sommar som gått i typ 711 nyanser av grått verkar det nu som att sensommar och höst går åt det ljusare hållet. Min långa och mycket sköna semester är snart bara ett minne blott och det är åter dags för arbete då plikten kallar. Såklart slipper en heller inte undan de där vardagliga bestyren som aldrig någonsin tycks ha något slut, och just därför känns det extra upplyftande att kika in höstens lanseringar på Systembolaget där det ser ut att komma en hel del smått och gott. Alldeles särskilt glad är jag över att ha fått möjligheten att prova på höstens buteljering av Springbank 18 yo som lanseras den 17 augusti. Tack för det Symposion!

Att prova whisky är verkligen ett sant nöje men ännu roligare tycker jag det är att prova whisky från platser som jag själv har besökt. Det uppstår på något underligt sätt en mer speciell och njutbar känsla då en fått se platsen och destilleriet med egna ögon, beskådat pannornas unika form samt morsat på människorna som arbetar med själva framställningen… och kanske det bästa av allt- njutit av alla de dofter som gömmer sig inne i lagerhuset! Destilleri Springbank som jag hade tillfälle att besöka i våras var verkligen ett väl investerat besök, både för att tanka på minnesbanken men även för att få en större förståelse och helhetsbild av denna omtalade plats som en gång i tiden kunde liknas som ”den skotska whiskyns Mekka”. Efter alla möjliga slags böcker som jag bokstavligt talat slukat en efter en har jag fascinerats av platsen som en gång i tiden var den i särklass största whiskystaden i hela Skottland och imponerats av destilleriet Springbank som stadigt stått kvar trots alla stormar som härjat genom tiderna. Regionen (som mången gånger ifrågasatts att få kallas för just region) heter Campbeltown och är uppkallat efter staden som ligger på den sydöstra spetsen av halvön Kintyre. På denna plats låg alltså en gång i tiden över 30 stycken destillerier kloss i kloss med varandra. Att det var så många verksamma destillerier på denna minimala yta beror bland annat på att den lokala tillgången till torv och korn var mycket god samt att läget var avlägset från den slugne skatteinspektören att hälsa på. Dessvärre innebar det stora antalet destillerier även en hel del problem för den lilla staden då den sotsvarta röken från koleldar och ångmaskiner låg som en tät dimma över samhället och den stora mängden drav från destillerierna skickades helt sonika ut i havsviken Campbeltown Loch- vilket ödelade både djur och växtliv samt fyllde stränderna med illaluktande avfall. Campbeltown var minsann ingen pittoresk liten hamnstad som många kanske tror, nä det var snarare en skitig, ruffig och rätt ogästvänlig industristad där affärsmän gjorde sig förmögna på kol och whisky medan arbetarna levde under hårda förhållanden.
Av alla de destillerier som en gång i tiden låg i Campbeltown  finns idag endast tre stycken verksamma kvar vilka är Glengyle (även kallad Kilkerran), Glen Scotia samt Springbank. Men än idag finns ruiner av byggnader kvar som gör historien påmind och på dess stenbeklädda fasader kan man fortfarande se gamla destilleriers namn inristade mer eller mindre bortvittrade, samt stora nedlagda lagerhus utan tak som idag får agera som kråkslott.

Destilleri Springbank ägs av familjen Mitchells och har sedan starten år 1828 alltid varit ett familjestyrt bolag. Familjen lägger stor möda på att hålla sina traditioner vid liv och har som mål att vara så självförsörjande som möjligt, därför styrs hela processen från mältning till buteljering på destilleriet. Destilleringsmetoden på Springbank är olik många andra då man både trippel- och dubbel destillerar, man både direkteldar och värmer pannorna indirekt samt har både tubkylare och gammaldags karkylning. Den unika destilleringsutrustningen tillsammans med den egna mältningen medför således att man kan tillverka whisky med vitt skilda stilar såsom den traditionella Springbank som är destillerad ”2,5 gånger”, den trippeldestillerade Hazelburn som består av ett orökigt recept samt den kraftigt torviga och dubbeldestillerade Longrow.

Den Springbank som jag nu provat på är som tidigare nämnt en 18 årig skönhet som lagrats på både bourbon och sherryfat samt buteljerat med en alkoholvolym på 46 %. Tillgången på just denna utgåva kommer vara strikt begränsad ”worldwide” och Sverige har blivit tilldelat totalt 48 stycken flaskor. Färgen skulle jag vilja benämna som mörk guldockra med inslag av ärg.
I doften hittar jag en stor portion sötma av det fruktiga slaget där mosad banan och övermogna jordgubbar är det första jag associerar till. Därefter kommer toner av krämig vanilj och kokos fram samt ännu mera fruktighet i form av coctailfrukt i söt juicelag. I minnet dyker bilden fram av sådana där kex med sliskigt jordgubbsfluff emellan som heter Hushålls wafers om jag inte missminner mig helt. Nyanser av bitter och mörk choklad samt russin hittar jag igen, likaså en stor skål av skållade mandlar. Eken gör sig påmind och det ordentligt, tyvärr tycker jag nog att det går lite åt det sura hållet såsom försurnat blött trä ungefär. Men den stora fruktkompotten av det exotiska slaget övervinner ekbeskan mycket väl tycker jag.
Även i smaken upplever jag den där fantastiskt härlig sötman och bredvid den sveper en alldeles ljuvligt och lätt strimma med rök förbi. Röken ligger kvar långt bak på tungan och växer till sig en aning i eftersmaken vilket ger en rätt robust karaktär vid avslutet tillsammans med toner av choklad. Min munkänsla säger mig att den är oljig och har en kraftig kropp och jag tycker mig känna en hel del vinösa toner som jag vill likna med ett strävt fruktig rött vin av något slag. Andra noter som jag plockar upp är är krämig mandelnougat och kladdig björnbärsmarmelad samt en kryddighet med lakritston vilket får mig att tänka på fänkål.

Sådär på direkten blir jag inte jätte begeistrad men ju mer jag doftar på och smakar av glasets innehåll desto mer tycker jag om den. Efter denna provning önskar jag få tag på en av de 48 flaskor som kommer till Sverige att kunna njuta av under svalare kvällar då hösten går mot vinter...