Från en Ardbeg utgåva (DarkCove) till en annan så har jag nu provat på Ardbeg Kelpie och detta lite
mer på djupet så att säga. Flaskan som jag har i min ägo inhandlades i våras i
samband med ett besök på destilleriet, så därför behövde jag aldrig riskera att
vricka några fingrar av mig då den lanserades på Systembolaget den 9 juni i år.
Denna limiterade utgåva har fått mognat till sig på en blandning av ex- bourbonfat
samt nya oanvända ekfat vars träd vuxit upp intill Svarta havets kust. Ardbeg
Kelpie har buteljerats med en alkoholvolym på 46,5 % , är icke kylfiltrerad och
har ingen åldersangivelse utan är en så kallad NAS whisky. Likt många andra
Ardbegs har även denna en bakomliggande (och mycket fantasifull) historia som
fått ge inspiration till dess uppkomst. Inspirationen till Kelpie grundar sig
nämligen i något så unikt som ett förskräckligt vattenmonster som kan inta
olika skepnader och som tydligen ska bo i havet strax utanför Islay…
Hmm ja, alltså nu har ju jag faktiskt varit på Islay ett flertal
gånger men jag kan inte direkt skryta om att jag sett röken av något odjur,
tyvärr. Däremot har jag både sett och hört talas om den förtjusande lilla
hunden Shortie som destilleri Ardbeg har som sin maskot. Så från början, alltså
innan jag hörde talas om vattenmonster och havets djupa hemligheter, trodde jag
att Shortie helt enkelt fått en hundkompis i form av en (australian)
Kelpie och på något vis tycker jag att hundkompis- versionen kändes aningens
bättre än en illastinkande havsdemon. Men å andra sidan kan en inte alltid få som man vill och med lite analyserande
så förstår jag faktiskt liknelsen mellan en skepnadskiftande havsdemon samt ett oberäkneligt
och föränderligt hav…
Färgen
på denna wirre uppfattar jag som ljust gyllene med reflexer som går åt
gul-guld. Doften
upplever jag vara ordentligt kryddig samt att den är fet och liksom stor. Det är mycket rök med samtidigt som jag även hittar igen en hel del sötma, en uns med syrlighet samt något som jag bäst kan beskriva som ”köttigt”. Vid första sniffen associerar jag lite lustigt nog till cognacsmedvurst som är just fet, söt och syrlig till karaktär samt att det finns en matig typ av rökighet. Kryddigheten är rätt pepprig av sig och får mig främst att tänka på mald svartpeppar, men efter en kort stund känns det som att några vitpepparkorn kommer inrullande in i doftbilden. Även torkade lagerblad som från en mustig gryta finns med här och en hög med blöta förmultnande löv. Hittar också igen noter som påminner lite om doften från ett bibliotek eller såsom ”gamla böcker” brukar kunna lukta. De söta tonerna är sockriga såsom sockerpasta och det söt-salt-sura godiset "fillidutter" men finner även en fruktig och fräsch ton som från röda vinbär. Den kraftiga röken liknar en brinnande lägereld där blöt mossa kommit med i brasan och som ger ifrån sig såna stora torviga och rökbolmande inslag. Med några droppar vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge och rostad kokos. Smaken då... ja det är sannerligen en rejält rökig historia vi har här! Övergrillad och sotig, ja nästan förkolnad grillkorv samt brända potatisbullar med fetdroppande bacon. Torvigheten är faktiskt riktigt ljuvlig tycker jag med sina nyanser av enbär och brinnande ljung. Med vatten blir även smaken sötare och framförallt krämigare, ungefär som en smarrig hallonmousse fast med en rökpuff i eftersmak som liksom vill stanna kvar där och bosätta sig permanent tror jag. I eftersmaken kommer även lädertoner fram samt något som får mig att tänka på trasiga blöta rep som kastats upp från ett salt hav och som är fulla av ingrodda alger...
upplever jag vara ordentligt kryddig samt att den är fet och liksom stor. Det är mycket rök med samtidigt som jag även hittar igen en hel del sötma, en uns med syrlighet samt något som jag bäst kan beskriva som ”köttigt”. Vid första sniffen associerar jag lite lustigt nog till cognacsmedvurst som är just fet, söt och syrlig till karaktär samt att det finns en matig typ av rökighet. Kryddigheten är rätt pepprig av sig och får mig främst att tänka på mald svartpeppar, men efter en kort stund känns det som att några vitpepparkorn kommer inrullande in i doftbilden. Även torkade lagerblad som från en mustig gryta finns med här och en hög med blöta förmultnande löv. Hittar också igen noter som påminner lite om doften från ett bibliotek eller såsom ”gamla böcker” brukar kunna lukta. De söta tonerna är sockriga såsom sockerpasta och det söt-salt-sura godiset "fillidutter" men finner även en fruktig och fräsch ton som från röda vinbär. Den kraftiga röken liknar en brinnande lägereld där blöt mossa kommit med i brasan och som ger ifrån sig såna stora torviga och rökbolmande inslag. Med några droppar vatten i utvecklas doften och går mer åt det sötare hållet med tydliga toner av gula äpplen, kolafudge och rostad kokos. Smaken då... ja det är sannerligen en rejält rökig historia vi har här! Övergrillad och sotig, ja nästan förkolnad grillkorv samt brända potatisbullar med fetdroppande bacon. Torvigheten är faktiskt riktigt ljuvlig tycker jag med sina nyanser av enbär och brinnande ljung. Med vatten blir även smaken sötare och framförallt krämigare, ungefär som en smarrig hallonmousse fast med en rökpuff i eftersmak som liksom vill stanna kvar där och bosätta sig permanent tror jag. I eftersmaken kommer även lädertoner fram samt något som får mig att tänka på trasiga blöta rep som kastats upp från ett salt hav och som är fulla av ingrodda alger...
Slutligen vill jag nog bara säga att oavsett hur spännande, knepig eller yvig den bakomliggande historian än må vara på dessa limiterade utgåvor som Ardbeg ger ut så kan dem jäklar i mig tillverka riktigt bra whisky. Ardbeg Kelpie- detta rökiga monster till whisky är absolut inget undantag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar