Ardbeg Dark Cove 46,5 %

De (smått lulliga) promenader jag tagit tillsammans i glada vänners lag från destilleri Lagavulin bort till Ardbeg går att likna med en härligt god minneskaramell att plocka fram och njuta av då (skottlands)suget gör sig påmind. Lustigt nog så har solen varje gång strålat under dessa promenader och trotsat det Islay- ruskiga väder som annars är mer av en regel än ett undantag… Ardbeg som destilleri är något som jag personligen uppskattar att besöka då det är en oerhört sinnesfull upplevelse. Personalen på plats kan sin sak så att säga och jag har svårt att tro att någon någonsin skulle kunna gå därifrån besviken. Vi brukar oftast börja besöket med en vällagad lunch i den trevliga restaurangen för att ha en bra grund att stå på inför vad som senare komma skall. Designen på denna stora anläggning är vacker och maten är mycket god, turerna är alltid lika trevliga och de inlevelserika berättelserna är många och fängslande. Under det senaste besöket stannade vi kvar ett tag efteråt och efter det gedigna whiskyprovandet hade jag kvar två stycken glas med flytande guld i som jag tog med mig till mitt nyfunna favoritställe på klipporna, intill havet där jag sedan satt likt tjuren Ferdinand och bara mådde gott en lång stund.

Ett favoritställe vid Destilleri Ardbeg

När jag för ett par månader sedan fyllde år fick jag ett sample av Ardbeg Dark Cove 46,5 %. Denna whisky har som alla andra limiterade Ardbegutgåvor en lång, spännande och smått yvig historia bakom sig. Inspirationen för just denna utgåva finner man i historian om den turbulenta och tuffa smugglartiden varav man låtit denna whisky bli till genom att sätta samman en blandning av Ardbeg lagrad på ex- bourbon fat samt Ardbeg lagrad på mörka ex- sherryfat, och de mörka sherryfaten är det så kallade gömda hjärtat…typ....

Färgen på denna whisky skulle jag vilja beskriva som klar och kopparrostig, rätt mörk i nyansen och med bruna inslag. I doftbilden bjuds jag in till en omfamnande och härlig portion sötma men överraskande nog så finner jag även praktfulla citrustoner av pomerans och riven apelsinskal. Jag blir fängslad vid första stund och känner att jag gillar detta skarpt. De härliga citrustonerna ger verkligen ett underbart fräscht intryck och väger liksom upp de söta och nästan kladdiga tonerna, men inget av dem två dominerar eller tar över för mycket utan samspelar på ett njutbart sätt. Ett välblandat stycke hantverk helt enkelt. De söta dofterna förknippar jag främst med bränd karamell och godiset malaco colaflaskor. Även plommonspäckad karré och rökt sidfläsk finns med. På tal om rök, som även är med i denna symfoni, upplever jag inte denna wirre som särskilt rökig. Däremot är den kraftfullt torvig med toner som lätt hittas igen på en skogstur såsom tallbarr, fuktig mossa och lav. Med några droppar vatten i blir doften sötare och framförallt gräddigare, såsom fluffig vispgrädde tillsammans med nykokad kompott av svartvinbär. Framträder gör även nyanser av tuttifruttiströssel och ambrosiakaka. Citrustonerna stannar kvar men går nu mer åt söt limejuice och kryddig thaibasilika. I smaken är det mycket sött att sortera ut. Bland annat hittar jag igen söta apelsiner och toner av den norrländska nationaldrycken Trocadero med smak av apelsin och äpple. Med finns även godiset colanappar (som blivit sådär sega och nästan hårda), dadlar, russin och kryddig kardemumma. Torvigheten är lika skogsmurrig som i doft men utvecklar sig och blir mer av en rökpuff i eftersmaken. Med vatten händer mycket då toner av lakrits framträder samt röda saftiga vinteräpplen och chokladdoppad kola. Torvigheten vill gärna hålla sig kvar långt in i eftersmaken men lämnar slutligen farväl med en hälsning som påminner ruskigt mycket om enrisrökt skinka... vilket kanske låter fullkomligt jättekonstigt jag vet... men faktum är att jag gillar denna sköna Ardbeg väldigt mycket och jag önskar att jag hade en fullstor flarra i min ägo.