Förlåt att jag tränger mig på

Då var ännu en mässa avklarad, denna gång blev det på böljan den blå med populära Cinderella whisky fair… Och det passade dessutom fint att göra debut i samband med deras tioårsjubileum tycker jag, dock har jag såhär i efterhand inte en aning om vad som gjorde just denna kryssning mer speciell än andra för att uppmärksamma denna högtid, tyvärr. Eftersom jag innan hört så väldigt mycket gott om denna båtmässa, som även ska vara världens största av sitt slag, så var det med stor förväntan jag såg jag fram emot att få uppleva den själv. Lite småförvirrad var jag nog, som alltid när det vankas nya upplevelser, så därför blev jag både snopen och full av skratt när jag såg människor lunka runt med små röda varukorgar fulla med sprit… som om det vore vilken dag som helst på Ica Kvantum!

 Som sig bör hade jag oerhört roligt i glada människors sällskap, fick prova på mycket spännande whisky och hade många trevliga samtal med både utställare och besökare. Att jag dessutom hade med min fru gjorde resan såklart ännu bättre.

 Men denna text ska inte handla om mina upplevelser från en specifik mässa. Den ska inte handla om en särskild whisky från ett speciellt destilleri eller buteljerare och det kommer inte finnas några spår av vare sig doft-, smak- eller andra sinnesintryck. Jag tänker berätta om den glada whiskyvärldens mörka och tråkiga baksida – mansdominansen, sexismen och de duktiga flickorna. För är det nånting denna sprudlande lilla bubbla lider av så är det just detta, det är män på både längden och tvären, självklart är dem allra flesta mycket trevliga och för all del även kompetenta.

Mansdominansen tänker jag antagligen har en hel del med vår kultur och historia att göra, men det är många som fortfarande verkar vilja tro att whisky och manlighet är synonymt med varandra av någon uråldrig anledning. Själv kan jag inte hålla reda på alla olustiga situationer och taktlösa kommentarer jag stött på i olika whiskysammanhang såsom” men oj en tjej som dricker whisky, vad coolt” eller ”du verkar kunna mycket om whisky fast du är kvinna”. Visst finns det mycket välvilja bakom sådana kommentarer men det är ändå rätt konstigt. Sen kan jag för mitt liv inte begripa varför det skulle vara något häpnadsväckande med en kvinna som gillar att dricka whisky eller som arbetar inom whiskybranschen på ett eller annat sätt.

  

Om samhället i stort domineras av män så kan jag lova att samma normer även råder i denna lilla whiskybubbla där kvinnor dessutom är en tydlig minoritet. Det florerar oändligt mycket ”gubbighet” samt en märkvärdig machokultur som verkar både förminskande och förtryckande gentemot kvinnor. Det vimlar dessutom av besserwissrar som kan göra den mest levnadsglada alldeles dödstrött och är det något som jag är så evinnerligt less på så är det att bli förminskad som människa och kallas lilla gumman i helt fel sammanhang, att ständigt behöva bevisa att jag vet vad jag talar om för att tas på allvar eller att känna mig osynlig i whiskysammanhang där jag mestadels omges av män.

Jag har även upptäckt att det existerar ett motstånd i form av både avundsjuka och konkurrens, vilket jag för bara något år sedan var lyckligt ovetandes om. Som exempel har jag efter att ha mottagit ett stipendium via tidningen Allt om Whisky bland annat fått höra att det nog beror på att det inte är så många kvinnor som söker och att det var just därför jag fick det. För det verkar för många vara helt osannolikt att representanter från Allt om Whisky, Berntson Brands och Old Pulteney valde mig av samma villkor som de valt de män som sökt.  Konkurrensen vill jag helst inte veta av överhuvud taget, men jag kan inte blunda för att jag som kvinna inte ges samma möjlighet att utvecklas i mitt intresse fastän jag lägger ned minst lika mycket möda, tid, energi och pengar som mina manliga vänner. Denna konkurrens har självklart inte enbart att göra med att jag är kvinna utan även på grund av andra faktorer, men min personliga upplevelse är att jag i mycket mindre utsträckning erbjuds utvecklingsmöjligheter än mina manliga kollegor och det gör såklart ont. Sen vill jag inte få beröm för det jag gör och bli erbjuden uppdrag av människor inom branschen för att i nästa sekund bli uppraggad av samma person eller få höra att det är synd att jag har en fru, för även sådana scenarion har jag stött på ett par gånger.

I ren frustration har jag påbörjat texter med liknande innehåll som denna ett flertal gånger men varje gång har jag hejdat mig på grund av rädsla för hur det ska mottagas och vilka effekter det ska ge, och bara det är ju en sorglig historia i sig. Men nu känner jag att jag inte vill hålla tyst längre om den verklighet som kvinnor i whiskyvärlden tvingas leva med; sexistiska kommentarer, fjäskiga inviter och sämre möjligheter. Det bör verkligen lyftas upp och uppmärksammas mer för det är inte okej. Därför är min ambition att lyfta detta ämne samt att förgylla Sinnen och Nyanser med andra whiskykvinnors berättelser.