Förlåt att jag tränger mig på- igen

En klok kvinna sade, -"visst är det synd och skam att man inte ska kunna förenas i ett gemensamt intresse och tragiskt att kunskap ska bli ifrågasatt på grund av kön eller ålder".  Jag kan inte annat än instämma; det är verkligen sorgligt.

Det gensvar jag fick efter min text ”Förlåt att jag tränger mig på” blev mer positiv än vad jag kunnat ana och jag känner mig tacksam för all fin respons. Jag har tagit emot berättelser från såväl kvinnor som män, som liksom jag både upplevt och beskådat den rådande mansdominansen och sexismen i whiskysverige. Det har gjort mig motiverad att fortsätta uppmärksamma kvinnornas situation och vad passar väl bättre än att göra det idag på internationella kvinnodagen. För att inte trampa på någon öm tå vill jag understryka att den skara män som förminskar, objektifierar och sexualiserar kvinnor förvisso är rätt liten i det stora sammanhanget. Men de finns där i allra högsta grad och de ges tillåtelse att höras alldeles för väl. Därför värmer det mitt hjärta att det finns fler som tycker det är viktigt att uppmärksamma problematiken och önskar få se en förändring.

Det är många som delar med sig och berättar om att det blivit en förbättring vilket är glädjande. Dock är situationen fortfarande långt ifrån jämställd och jag blir frustrerad över att det går så långsamt för något som borde vara självklart. Givetvis förstår jag att skillnad och förändring endast uppnås genom engagemang och hårt arbete, något jag tycker det borde finnas oceaner av i sällskapsliv som handlar om gemenskap och njutning. En enkel sak som jag tänker att alla borde göra är att fundera på vilket sätt man bidrar till att förminska kvinnor. Är det med klassiska härskartekniker som att inte se kvinnor eller att tala till över huvudet, eller visa att ”jag vet bäst” och försöka överglänsa med en ännu äldre eller dyrare whisky? Av egen erfarenhet kan jag intyga att det inte är särskilt smickrande att bli behandlad som luft eller omyndigförklaras genom att klappas på huvudet och ”lilla-gummas”. Lika illa är det att få motta trista kommentarer som ”men det här visakortet kan jag väl få dra någonstans” följt av en manande blick mot mitt skrev, ett hånande flin och ett skrattande grabbsällskap. Det är inte kul utan bara dumt. Oavsett om jag arbetar eller besöker en mässa eller provning så utgår jag från att bli behandlad med samma respekt som mina manliga vänner, men tyvärr ser verkligheten inte ut så än.

-"jag har alltid känt mig ensam i whiskysammanhang när jag och min sambo varit iväg på diverse mässor och dylikt. Glädjande nog har jag fått mer och mer sällskap av andra kvinnor som upptäckt whiskyn"…

Kan det finnas känslor av rivalitet med det växande antalet kvinnor som börjar intressera sig för whisky? Vi är en växande skara som för övrigt är anledningen till att whisky börjat kategoriseras och i ökande grad feminiseras, såsom den omtalade syrran Jane Walker som lanseras nu i dagarna i USA. Tanken att ge stöd för kvinnlig empowerment är alltid god och den nya loggan är faktiskt ruskigt snygg, men syftet att locka en kvinnlig publik genom att feminisera känns bara fånigt tycker jag. Jane Walker må vara den första av sitt slag i märkets 200-åriga historia men liknande reklamkampanjer har synts förut. Som när Glenmorangie gjorde om designen på hela sin flaskrange för att locka en kvinnlig publik eller när Haig valde att använda sig av bildsköne David Beckham i marknadsföringen för whisky i parfymflaska. Eller som Bruichladdich kalla en utgåva för ”Flirtation” och sälja den som en whisky för ladies & gays på grund av dess rosa färg, men som i verklighet var ett misslyckat projekt med för lång slutlagring i vinfat.

En del av gensvaret på min tidigare text bestod också av frågor, varav en har etsat sig fast; - ”vad vi kan göra för att motverka orättvisan och få alla att känna sig inkluderade”. Just den frågan är mycket viktig att fokusera på om vi någonsin ska uppnå förändring, men efter mycket tankeverksamhet har jag dessvärre kommit fram till att det inte finns ett självklart svar. En given lösning borde vara att sluta acceptera orättvisor och dåligt beteende, men det är nog lättare sagt än gjort då kärnan i problemet är så normaliserad. Det finns nämligen en gammal norm som slår fast att whisky är synonymt med manlighet, vilket till stor del är kulturellt betingat såsom att kvinnor på mässor oftast är med som respektive till sina män och därför ses som ”ett bihang”, eller att whisky till allra största del köps, samlas och konsumeras av män, samt att de flesta whiskyklubbar har väldigt få kvinnliga medlemmar. De allra flesta whiskyforum domineras av män oavsett om det är sociala forum, i klubbar, på provningar, mässor eller whiskyresor. Detta kan vara  bidragande orsaker till varför kvinnor inte söker sig till gemenskapen eller väljer att gå samman och starta egna klubbar – som en följd av att mäns sällskapsliv så många gånger exkluderat kvinnor. Ett utmärkt exempel finns exempelvis i Linköping där uteslutandet av kvinnor bidragit till att kvinnorna fått starta sitt eget sällskap.

I Sverige har vi det Svenska whiskyförbundet som organiserar whiskyklubbar och föreningar sedan 2003 med syfte att främja en god dryckeskultur i ordnade former, öka whiskykunskaperna samt skapa bättre möjligheter till sociala kontakter. Medlemsklubbar finns representerade i hela landet från Ystad i söder till Kiruna i norr och det är SWF styrelse som fattar beslut om eventuellt klubbmedlemskap, en styrelse som idag består av sju personer varav en är kvinna. Att arbeta för att främja sociala kontakter anser jag vara både betydelsefullt och bra men jag ställer mig frågande till på vilket sätt detta genomförs. I mitt dagliga arbete så jobbar jag nära Diskrimineringslagen som syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder; därför tycker jag det är både märkligt och oansvarigt att på förbundsnivå tillåta inträde för föreningar som välkomnar medlemmar på grund av kön. Det är alltså år 2018 och vi har inte kommit längre än så? När man tänker på det är det kanske inte märkligt att det är svårt att förenas i ett gemensamt intresse på grund av kön eller ålder ändå?

Jag vill uppmana Svenska Whiskyförbundet att påtala det olämpliga med könsseparerade klubbar, att tillse att könsseparerade klubbar inte får del av förbundets erbjudanden och att uteslutningsärende väcks mot klubbar som inte verkar efter dessa principer. Vi lever trots allt i ett modernt samhälle och mitt whiskyintresse är lika mycket mitt som männens – vi har alla har rätt att förenas i gemensamma intressen och vara medlem i en whiskyklubb.


(Förtydligande pga. misstolkning: Jag menar alltså inte att klubbar ska uteslutas för att de enbart består av kvinnor eller män, men det borde inte vara tillåtet för klubbar att utesluta medlemmar på grund av exempelvis kön, funktionsvariation eller sexuell läggning. Det är diskriminering).

I don´t mean to impose

(This is an English translation of my Swedish text “Förlåt att jag tränger mig på”)

 

#ourwhisky

That’s another fair done, this time at sea with the popular Cinderella Whisky fair… And how lovely to make my debut during their tenth anniversary no less. Thinking back though, it is not clear what they did to celebrate the anniversary and make this cruise more special than previous ones, which is a shame. Having heard so much good about this boat fair beforehand I was really looking forward to experiencing it for myself. I was probably a bit confused, as always when experiencing something new for the first time, so I was both surprised and amused when I saw people wander round with red shopping baskets of liquor as if it was a normal Tuesday afternoon at the local food shop. (This is a common sight in most countries, except Sweden where alcoholic beverages only can be traded on the monopoly Systembolaget). I had a great time in the company of some lovely people, got to try a lot of exciting whisky, and had many good conversations with both exhibitors and visitors.

 
But this text is not about my experiences from one specific fair. It’s not about a particular whisky from a special distillery or bottler and there will be no trace of scent, taste or other sensory impressions. I want to talk about the joyful world of whisky’s dark and sad underbelly – the male dominance, the sexism and the good girls. Because if there is something this bubbly little world suffers from it is exactly that, men left and right. Of course, most of them are very pleasant and even competent.

I believe the male dominance probably has to do with our culture and history but there are still a lot of people who seem to want to believe that whisky and masculinity are synonymous with each other for some ancient reason. I can’t even remember all the unsettling situations and tactless comments I have endured at various whisky related events such as “oh, a girl who drinks whisky, that’s cool” or “you seem to know a lot about whisky for a woman.” Sure, these comments might be well intended but it is still pretty strange. I can’t for the life of me understand why it is so surprising that a woman can enjoy drinking whisky or work in the whisky business in one way or another.

 If men dominate society as a whole, I promise you that the same norms are rife in the world of whisky where women are in the clear minority. Sexism and a strange sort of macho culture is widespread and has a belittling and oppressive effect on women. In addition, there are loads of know-it-all’s that can leave even the liveliest person completely exhausted. I am sick and tired of being belittled and called “sweetheart” in all the wrong situations, of constantly having to prove that I know what I’m talking about or of feeling invisible at whisky events where I’m mostly surrounded by men. I have also encountered resistance in the form of both jealousy and competition, something that I was blissfully unaware of a year ago. Let me give you an example; since I received a scholarship from the Swedish whisky magazine Allt om Whisky I have been told that it was probably because not that many other women applied, and that’s why I got it. For many, it seems completely impossible that representatives of Allt om Whisky and Old Putney chose me on the same merits they chose the men who applied. I’d rather not know about the competition at all, but I can’t ignore the fact that I am not afforded the same opportunities to develop my interest even though I invest just as much effort, time, energy and money as my male friends. This rivalry has to do with other factors than just me being a woman, but my personal experience is that I am offered fewer development opportunities than my male colleagues and that, of course, hurts. I don’t want to be complemented for my work and be offered opportunities by people in this industry to then have them hit on me the very next second or to be told it’s “a shame” that I´m married, I have encountered these gems a few times too.

Out of pure frustration I have started texts like these a number of times before but every time I have stopped myself for fear of how they would be received and what the effects might be, and that in and of itself is sad. But I don’t want to stay silent about the reality women in whisky face any longer; the sexist comments, the smarmy invites and the lack of opportunity. It needs to be acknowledged and talked about because it is not okay. That is why it is my ambition to highlight this issue and to enrich my blog Sinnen och Nyanser with the stories of other women in whisky community.